Saknad och sorg

Igår dog min vän som jag skrev om. Hon blev 28 år och kommer att sörjas av sin man, sin familj och sina vänner.

Även fast jag länge har vetat att hon kommer att dö sitter jag här idag med en känsla av overklighet. Jag skrattar och gråter om vartannat. Lyckan över att vi fick vara vänner, att vi fick skratta tillsammans, göra dumma saker tillsammans och hjälpas åt är oändlig. Tacksamheten är total.
Samtidigt som sorgen är stor. Vi kommer inte få träffas igen. Jag väntar på ett sms som aldrig kommer. Hur ska mina blommor klara sig?

Som jag skrev så har hon i flera månader (år) varit sjuk. Hon har blivit fel diagnostiserad och hade väldigt ont i perioder. Idag känner jag ingen bitterhet över det. Jag kan känna mig lättad för att hennes lidande tog slut. Samtidigt som jag inte kan förstå att det är slut. Kommer hon verkligen inte smsa igen?

Jag tror inte på Gud och jag vet inget om livet efter det här, men jag är säker på att hon har det bättre där hon är nu, vart det än är. Min sorg är helt egoistisk. Jag är ledsen för min skull. För att min relation till henne är slut.

Jag känner mig sjuk. Fryser. Ont i magen. Ont i huvudet. Och tårarna rinner okontrollerat i perioder. Idag är en dag för mig. För att ta hand om mina känslor. För att hitta sätta att titta framåt.
För hur mycket jag än lider just nu, så stannar inte världen för min skull.