torsdag 20 december 2012

Here come again


jag tror att alla människor har en person i sitt liv som de är extra svag för. Det kan vara en vän eller en partner.

Den personen kan alltid komma åt dig. Alltid röra dig i det innersta och det är inte alltid en bra sak. Med hej så får personen dig att smälta och fast du vet att personen inte är bra för dig så kan du inte låta bli att ge hen ännu en ny chans.

Jag har så svårt att sluta bry mig. Att sluta vara nyfiken och hoppas att personen har det bra. Och personen kommer alltid åt mig. Får mig alltid att fundera, på ett negativt sätt.
Jag har verkligen inga murar som inte han kan slå sönder. Inga tvivel som inte han kan skapa. Och ändå kan jag inte låta bli att tycka så ofantligt mycket om honom.

onsdag 19 december 2012

igår städade jag köket


Jag fattar inte riktigt hur folk kan blogga dagligen om vad de gör, eller så gör jag för lite intressanta grejer, igår tex lagade jag färsbiffar och sedan städade jag köket.

Därför kommer en lista:

10 saker jag vill göra NU:

1. Åka skidor

2. Promenera i solnedgången i Sorrento

3. Sitta på ett café med en kaffe och läsa en bra bok.

4. Sticka strumpor och bli klar med dem väldigt fort.

5. BADA, vart som helst. Känna vatten runt kroppen!

6. Njuta av julfriden som infinner sig EFTER jul.

7. Träffa alla mina underbara och fina vänner som inte är här.

8. sova

9. hitta en riktigt bra bok och bli helt förälskad i den.

10. känna pirret i magen.

tisdag 18 december 2012

Absolut ingenting blir gjort


Jag känner mig som en riktig jetseter, igår Geneve, idag hem igen. Och jobbet känns jääävligt tungt vilket kan bero på två saker.
ett) Jag har inte ätit frukost
två) lampan ovanför mitt skrivbord har gått sönder och jag orkar inte byta den.

Hittills har jag inte gjort någonting på jobbet. Jag hoppas att jag piggar på mig efter fikat om 40 min, under tiden sitter jag och läser bloggar och ser på julkalendern. Inte riktigt okej men vem ska hindra mig? Man får ha såna här dagar också, jag ger mig själv tillåtelse att vara trött och seg idag.

Igår var en känslomässigt jobbig dag med sjukhusbesök och andra förvirrade tankar.

One too many



måndag 17 december 2012

Vem bryr sig om mitt huvud då?


Efter och under sjukhus vistelsen så tappade jag minnet. Eller det var väl det precis innan som gjorde att jag tappade minnet men det var då det var som värst. Det var både långtidsminnet och korttidsminnet som är blev påverkat. Jag mindes allt möjligt dåligt och jag kunde mitt i ett samtal glömma vem jag pratade med. Ungefär sex månader av mitt liv är borta, vissa saker börjar komma tillbaka och vissa saker kommer nog vara borta för alltid.

Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt. Jag har svårare och hålla saker i huvudet nu och kan glömma saker om jag inte skriver ner dem eller gör det direkt. Det är frustrerande.

En lek som jag brukar leka med mig själv när jag vill göra mig riktigt förvirrad är om mitt minne är dåligt eller om jag bara inbillar mig. För det finns ju faktiskt två alternativ.

Ett) Mitt minne blev efter våld mot huvudet påverkat och det har fortfarande inte återhämtat sig.
två) Mitt minne blev efter våld mot huvudet delvis påverkat men har nu återhämtat sig, jag inbillar mig dock att mitt minne var bättre än vad det faktiskt var och tycker därför att minnet är sämre. Och eftersom att jag inte riktigt minns sex månader innan allt det här så har jag ju ingen aning om hur bra minne jag hade då.

Idag är jag på undersökning för mina fysiska skador, på benet och armen. Men det sker ingen som helst uppföljning på de skador som möjligen kan ha uppstått i huvudet. Det beror delvis på att jag glömmer att jag glömmer och inte frågar efter det. Eller så är mitt huvud redan skadat gods så dåligt minne gör varken från eller till. Och det gör ju faktiskt inte alls ont att glömma saker lite då och då.

söndag 16 december 2012

fem fantastiska minuter


Pelle sa alltid, "en dag kommer du känna att det har varit värt det". Ingenting gjorde mig så förbannad. Vad fan visste han? Och att må så dåligt och ha så ont, hur kan det någonsin bli värt det?
Senaste tiden har jag tänkte på det dagligen, när fan blir det värt det? Jag tycker lixom att det är dags nu. Come on! Men känslan har uteblivit. Jag trivs och det gör inte ont varje dag, så kanske är jag bara en otacksam människa som inte kan uppskatta att det är "nästan som förut". 97% frisk, 3 % hopp.

Men i natt, på väg hem från en kväll med goda vänner, då fick jag den känslan. Den varade kanske bara i fem minuter. Men det var fem fantastiska minuter. Och det var fem minuter då jag kände att det var värt det, alla tårar, alla dumma tankar, alla konstiga mediciner och behandlingar, alla dagar jag kräktes och alla dagar då jag gav upp. Det var en underbar känsla att få dansa och skutta hem i natten, något som länge var omöjligt.
Kanske hade Pelle rätt, kanske var det den dagen igår som han pratade om. Det gör mig dock ännu mer förbannad, att han hade rätt. I alla fall, lite lite lite lite.


fredag 14 december 2012

God morgon från jobbet!


Den här veckan har vi sjuukt lugnt på jobbet. Jag har fått en del gjort men det ser ovisst ut efter nyår eftersom att upphandlingarna går ut på fredag så vi får reda på i mellandagarna om vi vunnit eller inte (om vi har tur). Det hela blir ganska utflippat men samtidigt segt. Sitter och räknare ner minutrarna till rasterna.

Men jag trivs och jag är väldigt nöjd över att jag tog den här chansen. Jag har verkligen ett fantastiskt givande jobb med underbara kollegor.

Och det ser inte ut att bli en vit jul här i alla fall...

torsdag 13 december 2012

Vart är jag?


Jag känner inte igen mig själv. Jag är så trött. Igår var jag hos läkaren och tog prover och allt såg bra ut. Jag pepprar mig själv med det jag tror att kroppen behöver, D- och C-vitamin. Och sömn. Sover mycket och ofta. Tar det lugnt. Att träna är det inte tal om just nu, tyvärr. Försöker dock få lite frisk luft varje dag.

Nu har jag bestämt mig för att jag inte får grubbla mer på tröttheten, uppenbarligen är den ju där den är. jag får alltså inte tänka på varför jag är trött men självklart måste jag ta hänsyn till att den finns där.

Hösten har varit häktisk med mycket flängande, flyttande, nytt jobb och dödsfall och alldeles för lite återhämtning och energisamlande. Det är det jag måste försöka få till nu. Läs böcker som gör mig glad eller ger mig ro. Umgås med människor som ger mig energi inte som tar. Samla tankarna och samla ihop mig själv. Våga släppa allt. Släppa ut allt. Det är dit jag behöver komma.

måndag 10 december 2012

Just do it


Jag gillar den sloganen, "just do it", nu är jag ju delvis partisk men vad gör det. Jag tycker att det finns något väldigt bra i att uppmana människor i att tänka mindre och göra lite med.

Jag  kan bara tala för mig själv, jag mår så mycket bättre när jag bara gör saker utan att analysera minsta detalj. Att ha koll på mina egna tider och faktiskt inte vara chef nog att förklara för andra eller ha ansvar för någon annan än mig själv det är fantastiskt!

"just do it" säger jag ungefär 800 gånger om dagen och det är också en del av vår signatur i ett mail. Men den inställningen kommer också vissa förpliktelser. Du ska jobba snabbt. Kunna ta snabba beslut och ta konsekvenserna av de besluten.
Ibland blir det bra och ibland går det åt helvete. Men det jag vill ha sagt är, ta chansen!!


söndag 9 december 2012

Serbien, ett land jag aldrig trodde jag skulle besöka

Hej kära blogg!

Igår kom jag hit till Serbien och var på ett möte med jobbet. Det var slut vid fem och var egentligen inte speciellt ansträngande. Men efter det var jag helt slut. Jag låg på soffan och mådde illa, skakade av frossa och ville bara sova. Mogen (haha) som jag är så fixade jag ändå upp lite mat till mig och fick i mig en del i alla fall. jag piggade på mig lite och orkade sitta upp.

I natt sov jag 12 timmar och känner mig utvilad men lustlös. Ni vet ingen lust att göra något.

Idag är Lukas här. Och några andra personer jag känner mer eller mindre, de flesta mindre. Vi blir här till onsdag morgon. Jag har en del jobb att göra och de andra ska ju så klart träna en del. Men det känns ändå bra att vi är här. Att Lukas är här.

På tisdag får vi se Sverige möta Norge. Det ser jag framemot.

Det är frustrerande att jag inte förstår varför jag är så förbannat trött hela tiden. För det är lixom inte sömnig utan helt slut. Jag hoppas att ett HB-test skulle förklara saken.

Nu ska jag duscha av mig och sedan möta de andra för en promenad ner på stan.


torsdag 6 december 2012

10 saker jag är tacksam för


Överlag är människor för dåliga på att visa tacksamhet och kanske är det något typiskt svenskt.
Här är 10 saker jag är tacksam för.

1. Pelle, Pelle och Pelle. Pelle som gav mig chansen att göra det jag aldrig hade vågat utan honom. Pelle som ofta får mig att gråta och skratta samtidigt åt hans galna men tänkvärda historier. Och Pelle som gav (och fortfarande ger) mig "obefintliga" mängder av skratt.

2. Erik. För att du alltid är på min sida, välkommen på julafton!

3. Skidåkning. Förutom att det har gett mig starka ben så har det gett mig äventyr, glädje och bästa vänner.

4. Värmeljus.

5. Hälsa. Tack tack tack för att jag är 97% frisk, för att den koll jag ska göra i Geneve om en månad inte får mig att gråta och för att jag kan göra nästan allt jag vill.

6. Humor. Jag har världens bästa humor, det är bara inte alls om har insett det, och den hjälper mig igenom varje dag.

7. Jobb. Jag älskar att jobba, att prestera. Jag inbillar mig själv att jag gör stor skillnad och efter att jag har haft en träff eller två så känner sig personen så himla inspirerad av mig och det gör mig glad.

8. London. Jag älskar London. Jag älskar att det är galet här och att de har haft julpyntet uppe sedan oktober. Jag gillar kulturen att man går ut och dricker öl varje fredag (typ) med sina kollegor. Och jag är tacksam för att jag får bo här.

9. Norrland. Norrland gav mig lugn. Det är bara att tänka på mariehemsängarna en kall vinternatt (efter klockan 14) och de fantastiska sakerna som kunde utspela sig på himlen där så finner jag frid.

10. Feedback och kommentarer på min blogg. Jag skriver för min egen skull men det är så roligt med ett livstecken då och då från er andra.




onsdag 5 december 2012

Berättelsen om pi


"En del av oss ger upp livet med enbart en uppgiven suck. Andra kämpar lite, sedan förlorar de hoppet. Andra återigen - och bland dem finns jag - ger aldrig upp. Vi kämpar och kämpar och kämpar. Vi kämpar vad kampen än kostar oss, vilka förluster vi än lider, hur osannolikt det än är att vi kommer att lyckas. Vi kämpar ända till slutet. Det är inte en fråga om mod. Det är någonting medfött, en oförmåga att släppa taget. Det är möjligt att det enbart är livshungrig dårskap."


måndag 3 december 2012

Labil


Nu är klockan snart 11 och jag har redan gråtit tre gånger. Jag har aldrig sett mig som en känslomänniska i den bemärkelsen att jag visar min känslor tydligt däremot är jag en sån person som agerar på mina känslor, eller kanske inte alla känslor men ilska. När jag är arg då kan jag göra precis vad fan som helst. Och det jag gör är aldrig någonsin okej!

I fredags var det begravning för en vän och jag har aldrig mött så mycket förtvivlan i samma lokal, så många goda vänner som mådde så dåligt. För att inte tala om hur medvetna vi alla är om vår dödlighet nu. Sedan i lördags gråter jag åt allt och inget. hormonell skulle I säga.

Jag fick ett tack mail från min arbetsgivare J, och började gråta.
Jag fick en present (som var ful och äcklig) och började gråta.
Jag fick inbjudan till en julfest på jobbet, och började gråta.
En kompis bäbis ska operaras för hjärtfel idag och bara jag tänker på det börjar jag gråta. 

Min första reaktion är lixom tårar. Och det brukar den inte vara. Min första reaktion brukar vara ilska. Det är ovant. Jag känner mig inte som mig själv.