tisdag 29 januari 2013

En sjuk månad


Nu har snart första månaden av 2013 gått och jag har varit sjuk i princip varenda dag av den här månaden. har det inte varit det ena så har det varit det andra. Och det sliter så. Förutom att det sliter på kroppen som alltid får jobba så sliter det på psyket. Jag blir deppig helt enkelt. Och trött.
I natt sov jag till klockan tre då det var omöjligt att sova längre. Så nu när klockan börjar närma sig nio så är jag helt slut.

Jag måste därför påminna mig själv, och passar på att påminna er också, om att det är jag som bestämmer över mitt liv (och ni över ert). Jag kan göra den här dagen till en trött dag eller försöka vara glad och positiv och sova en stund när jag kommer hem. Den enda som medvetet kan förändra ditt liv i den riktning du vill är du. Jag vill bli frisk och jag gör allt för att komma dit. och så länge jag är sjuk så måste jag försätta göra allt. Och det gäller dig också. Om du är olycklig eller otrivs i ditt liv. Om du har för mycket på jobbet eller fel jobb, vill studera eller vill inte studera. Vill gå upp eller ner i vikt. Göra slut eller bli tillsammans. Flytta eller bo kvar. Så har du alla de möjligheterna varenda en. Det är upp till dig!

måndag 28 januari 2013

Det som är beroendeframkallande


Igår fick jag en uppenbarelse om internetberoende (som ni säkert vet så är jag aningen besatt av hur både facebook och twitter formar oss och vårt språk).

Jag har haft iphone ett längre tag och nu har jag även ipad (men har dock gått tillbaka till en internetfri telefon privat) och dessa har länge följt med på resor världen över. Så att man kan ringa och smsa men också som underhållning då dessa dyrgripar både kan innehålla musik, film, spel etc. För bara några år sedan var internet nämligen något som hotell och caféer tog betalt för, man kunde tom behöva gå till ett sånt därnt internet-kafé, och det var nog de allra flesta för snåla för att använda på en vanlig (1-2 veckors) semester. Nu däremot är internet något som vi kräver och förväntar oss ska finnas över allt. Under själva resan (tåg, flyg, buss) ska du kunna koppla upp dig, hotellet ska ju självklart ha ett snabbt internet som är gratis och de kaféer och barer vi går till får ju också gärna ha WiFi.

Vad är det vi är så beroende av? Varför kräver vi internet och ständig tillgång till de sociala medierna?

Jag har länge trott, fram till igår, att det handlar om att vi själva vill visa upp oss och visa hur bra vi har det och hur god mat vi äter och hur mycket öl vi dricker. För jag insåg för längesedan att det inte handlar om kommunikation. Det var längesedan de sociala medierna gick från att vara platser där vi interagerar med varandra och har dialoger till att vara ställen där vi basunerar ut vårt liv och vår vardag och hoppas att folk ser det.
Men jag har haft fel, det vi är beroende av och som stressar oss så till den grad att vi måste kolla de sociala medierna även på semester är "de andra". Vi har skapat ett beroende av att ha koll på vad andra gör och säger. Jag kan komma på mig själv när någon av mina favorit bloggare inte har uppdaterat på ett tag med att fundera på vad de nu gör. Varför ska jag bry mig? Den personen har egna vänner och en familj som kan ta hand om hen.
Tänk om du missar något när du är på semester? ja, tänk om du inte får se alla de där bilderna på öl eller mat och solnedgången som dina kompisar eller bekanta lägger upp. För visst är det så att de är de bekanta (eller tom helt okända) som är mest intressanta på sociala medier? de som du faktiskt knappt skulle heja på om du mötte dem på stan.

Om jag skulle säga till dig nu att ta bort alla "vänner" på facebook som du inte skulle ta en fika med en vanlig onsdags kväll visst skulle det vara ganska svårt? Kanske tom ångest framkallande? För det är ju så spännande att se vad din bästa kompis från ettan gör nu för tiden och hur många barn din systers första pojkvän har nu.
Om jag skulle säga till dig att sluta gå in på de där bloggarna som du läser bara för att snoka, där du faktiskt inte får någon inspiration utan bara vill se vad hen har gjort för något idag, visst känns det som om du förlorar en vän?
Om jag sa till dig att sluta följa alla på twitter som du faktiskt inte är intresserad av, människor som du retar dig på eller organisationer som faktiskt inte twittrar så bra, visst känns det lite jobbigt för det är ju "status" att följa många?



torsdag 24 januari 2013

Min superkraft

min superkraft har alltid varit att sova. eller egentligen att somna. Jag kan somna på ungefär fyra sekunder precis vart som helst. Bilar, tåg, flygplatser, badkar, jobbet, under skrivbord platserna där jag har sovit är oändliga. och jag älskar det. Jag känner många människor som mer eller mindre ha problem med sömnen. Svårt att somna pga stress eller för mycket i livet. Det har aldrig hänt mig. Att sova är min gåva.

Olyckan har länge varit min kryptonit. Sedan dess kan nog nätterna då jag sovit hela natten räknas på tänderna. På tre år har jag alltså sovit 30 nätter, eller hur många tänder har man?
Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inget blev gjort. Jag ville inget. Orkade inget. Ville bara gråta.

Så igår kväll tog jag hostmedicin och den var stark Och jag har sovit som en stock i natt. Jag vaknade pigg. det var en helt absurd känsla. Att vara pigg, är det så här det känns? Att inte vilja skjuta sig av trötthet varje morgon är det normala inte motsatsen. Jag är i chock!
Och jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag fått sova ordentligt i natt.


onsdag 23 januari 2013

motsägelsfulla känslor


Jag hatar motsägelsfulla känslor, typ när man är kissnödig och törstig på samma gång. Jag vet lixom inte vad jag ska göra först. vad är det kroppen egentligen behöver?

Just nu saknar jag mina bästa vänner hur mycket som helst. Jag saknar att få snacka skit och gråta. Och skratta så klart. Att få råd och ge råd. Men av någon anledning så vill de gärna sprida ut sig. Filippinerna, Peru, Göteborg, Danmark, Thailand, Stockholm, Italien. Ja de är ta mig fan över allt förutom där jag är, dvs här.

Samtidigt som jag saknar dem så det värker i kroppen så vill jag inte åka någonstans. Det blir för hattigt och hittigt. Men de får gärna komma hit. vilket de inte gör...

Och fast än jag inte vill något annat än att träffa dem så vill jag inte heller något annat än att vara ensam. Vad vill jag då? vara ensam eller tillsammans? Prata eller vara tyst? Umgås eller sova? jag blir så less och trött. på allt. men framför allt på mig själv.

lockande.

tisdag 22 januari 2013

Vad gör jag här?


Allvarligt talat, både idag och igår så är det otroligt att jag ens är på jobbet. Ännu mindre att jag inte går hem. Jag har ont. Typ lite överallt.
Jag har som en ny smärta i höften. Det typ trycker där. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det men det är som om troskanten skär in JÄTTEmycket och som om jag hade otroligt stora trosor. Som ett tryck över skadan.

Jag skulle tro att det är den här förkylningen som spökar och kanske har satt sig i det som ännu inte (efter 3.5 år) är läkt. Jag vill bara hem och dricka te och sova och bli frisk. Men snart så, 1.5 timme kvar sen ska jag hem. Och förhoppningsvis kan jag sova lite bättre på den nya medicinen.

Att träna varje dag skiter sig ju direkt och då är jag inne i den onda cirkeln. jag går ner i vikt. Jag får ondare osv. Så nu MÅSTE jag bli frisk. MÅSTE!

jag har gett mig själv tillåtelse att vara slapp idag också, vi har ändå inte så många kunder inne då det är snökaos. men imorgon är jag helt inställd på att jag kommer vara piggare. Och det ska bli så härligt!

Vill bara lägga mig och läsa

måndag 21 januari 2013

En dålig dag

Så här kommer tio saker som gör mig glad:

1. Mina kollegor

2. Tankarna på min superbraiga bok som väntar hemma.

3. Sömn

4. Kaffe, gott kaffe!

5. Sms

6. Vetevärmaren

7. Älgar

8. Make it or break it

9. mail från människor som irriterar sig på samma saker som jag.

10. Att det bara är nio veckor kvar nu!

fredag 18 januari 2013

Otacksamhet


Det går ett rykte om mig som är helt felaktigt, det ryktet handlar om tacksamhet. Att jag skulle vara en tacksam person. Det är jag inte. Jag är ganska otacksam och jag förväntar mig saker i gengäld. Livet står i en enorm skuld till mig.

Du måste vara tacksam för att du lever är det många som frågar efter att jag berättat att jag varit i en olycka och varit väldigt illa däran. Klart att det är gott att leva men det var fan så mycket roligare INNAN jag blev påkörd. När jag var frisk och kry och inte hade ont, sov gott på nätterna, var gladare, sjöng mer och ramlade utan att få panik. Då var jag tacksam. Nu är jag snarare förbannad på livet och förväntar mig att jag resten av livet ska få framgång och lycka serverat på silverfat.

För orsaken till att jag är där jag är idag, 97% bra 3% hopp, är enbart tack vare mig själv. Kanske hade vi änglavakt den där sommarnatten. kanske var det "livet" (ödet, gud) som räddade oss från att dö den där gången. Men då var det också livet som såg till att vi blev påkörda. Man kan väl inte bara tillskriva de positiva sakerna som händer livet?

Läkarna har tvivlat, sagt att det inte kommer bli bra, provat olika behandlingar som gått åt helvete och det är jag som har tagit mig igenom det. Då fanns varken gud eller livet med mig. Det har varit tårar, chess och starka mediciner.

Visst finns det saker jag är tacksam för, men tacksamhet är något jag förknippar med det man fått "gratis" av livet. Jag har kämpat stenhårt för att vara där jag är. Mentalt och fysiskt.

Det finns massa saker som jag är tacksam för. Saker som har hjälpt mig på vägen. Vänner. Chess. TVserier. Filmer. Och självklart är jag tacksam för detta. Men tacksam för att jag lever är jag inte. För det har jag fan kämpat stenhårt för att göra.

torsdag 17 januari 2013

utvandrare


Det är en häftig känsla när man flyttar till en ny stad eller till ett nytt land. Varje gång det har hänt mig så tänker jag att nu har jag möjlighet att skapa om mig själv och bli den jag verkligen vill vara.Sedan slutar det med att jag alltid är den jag var innan. Jag trivs väl med det. Ja jag ska inte klaga alls, jag tycker ju att jag är fantastisk.

Men det som jag måste göra varje gång jag flyttat är att skaffa mig nya vänner och ett nytt liv. Lagsport är den lätta vägen att gå, om det nu finns några lätta vägar. Här i London spelar jag både handboll (på typ AF-nivå) en gång varannan vecka och innebandy. Typiska engelska sporter, eller så söker jag lite efter andra nordiska människor. Jag var sugen på att spela rugby igen men läkaren avrådde mig för att göra det på ett väldigt bestämt sätt så jag får nöja mig med att se någon match någon gång kanske.

Det andra är det som jag kan uppleva som lite jobbigt och det är att jag "måste" säga ja till allt. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det. Jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som är roliga att hänga med utanför jobbet eller vilka jag kommer klicka med av de människor jag möter. Så jag säger ja till allt, sedan får jag börja sålla. Nästa vecka ska jag på tupperware-party. Jag trodde inte ens tupperware gjordes längre och känner mig som en supertant. Jag ska på konsert. Jag ska få besök. Jag ska på after work med jobbet. Ja jag säger ja till allt. 



Även fast inte allt är jätteroligt så är det spännande, jag får prova massa nya saker och möta massa människor som jag aldrig skulle ha mött annars.

onsdag 16 januari 2013

Jag älskar mitt jobb men...


Det kräver någon visst att arbeta med människor, Att åtta timmar om dagen var omringad av folk som ville en något. Och oftast (läs: alltid) så vill de att jag ska göra något för dem. Det är aldrig någon som kommer och säger jag skulle vilja bjuda på en kopp kaffe. Visst det är mitt jobb att göra saker för andra och det är underbart men idag vill jag inte.

Jag är trött på att vara social och trevlig. Idag ska jag iofs inte möta några kunder. Men då är jag sur över det också. Att arbeta med människor innebär att du hela tiden behöver vara inspirerad för att orka vara inspirerande. Vissa dagar, typ som idag, har jag inget tålamod alls med mina strulande kunder. De som inte gör det som är bestämt, inte orkar inte kan inte vill. Det är dessa kunder jag ska ta kontakt med idag hör vad som är fel och vad vi kan göra för att hjälpa dem. jag har egentligen bara lust att skrika RÖR PÅ FLÄSKET!! Men det får jag så klart inte.

Nej idag lyser inspirationen med sin frånvaro och jag längtar bara hem. Och klockan är snart halv nio. Lång dag. Kan vara världens längsta.


måndag 14 januari 2013

En viskning av framgång

Nu ska jag berätta en sak som slog mig som en sten i huvudet i lördags förmiddag, jag har slutat drömma att jag blir påkörd. Och jag har slutat vakna skrikande klockan fyra på morgonen. Jag har slutat vara rädd för att somna på kvällen.
jag vågar inte riktigt säga det högt med rädsla för att det kommer tillbaka, men just nu kan jag inte minnas sist jag sov så dåligt. Ja, jag kan faktiskt inte ens riktigt minnas vad den där drömmen handlar om egentligen.

jag pratade med Pelle S om detta här om dagen. Vi pratade om psykiska sjukdomar och att man idag med internet och all kunskap vi har kan diagnostisera sig själv med lite alla möjliga sjukdomar. Och att det lixom är lite inne att ha en psykisk diagnos.
Mest troligt har dessa drömmar varit post traumatisk stress (konstaterade vi med hjälp av internet) och jag har behandlat dem med terapi. Fast egentligen har vi pratat om helt andra saker så det kanske bara har löst sig. Hjärnan har fått tid på sig att återhämta sig, läka och bearbeta. Kanske var det allt som behövdes. Kanske är hemligheten att jag inte har identifierat mig med någon form av diagnos, att jag aldrig har velat ha en, inte tyckt att det har varit coolt eller något att skryta om.

Att inte få sova ordentligt har varit en miljard gånger värre än att ha ont. De gånger jag har sovit dåligt har också smärtan blivit värre så det hör ju ihop lite. Nu kan jag sova bättre, orka mer på dagarna och vara mer mig själv. men jag vågar inte skrika ut det ännu. nej jag viskar lite tyst för mig själv: nu äntligen vänder det.

fredag 11 januari 2013

Min bror och jag


jag tycker att det är tråkigt att släktskap alltid måste handla om blodsband, så är det inte i mitt liv. Släkt det är något vi är i själ och hjärta. det handlar om att dela vissa grundläggande saker och att finnas där när den ena eller andra behöver det. Att dela de stora stunderna i livet men också de små.

jag och min bror, som jag överhuvudtaget inte delar något blod med (eller ja man vet ju aldrig Norrland är litet och ett bra ställe för inavel), har växt upp tillsammans. VI har alltid varit väldigt olika men alltid haft saker gemensamt. Vi har haft tre punkter som har bundit oss samman. Vi pratar jävligt mycket. Vi har svårt att sitta still. Vi är orädda.



Idag är vi äldre. och vi har växt upp. Vi älskar fortfarande att prata men vi har också lärt oss att lyssna. Det finns ingen jag känner som har en större nyfikenhet på världen än dig Det finns ingen som har en större förståelse för människor. Vi har fortfarande svårt att sitta still och mina största äventyr har jag haft med dig. Chocken i dina ögon när vi fann oss stående i en bäck efter ett åk i offpisten är obetalbar. Likaså alla gånger vi har varit vilse. Både i backen och i andra sammanhang. Eller när vi blev förföljd av en knivman i Geneve. Vi är fortfarande orädda därför befinner vi oss på varsin sida av jorden. Jag är här och du är där.

Om 74 dagar är jag där och du är på samma där. jag längtar så det värker i kroppen. Tack för pratstunden idag brorsan. Du är halva mig.

Skjut mig!


Jag har ett virus som vandrar runt i kroppen. Och jag har haft det senaste månaderna. I förra veckan satte det sig på magen. Igår hade jag ingen röst och idag rinner det snor.

Och jag är så jävla less på detta! Jag vill då vakna på morgonen och vara pigg. Glad. jag vill gå till jobbet och känna att jag orkar prestera bra. Och jag vill ha möjligheten att träna, varje dag. Jag kommer aldrig kunna springa marathon om jag inte blir frisk någon jävla gång!

Det känns som om jag spenderar varje helg och varje del av min lediga tid med att vila och försöka bli frisk. Nu vill jag få leva lite igen.

torsdag 10 januari 2013

Det ska vara svenskt!


Som svensk i utlandet så finns det språk som klingar så fint som svenskan. Och jag som inte har familj här pratar inte ens svenska i hemmet.

Jag kan verkligen sakna svenskan, att höra svenska runt mig. Kollegor och kunde som pratar svenska. Svenska nyheter. Svensk radio (som jag avskydde i Sverige). Höra svenska på stan.

Därför har jag nu börjat sluka allt svenskt, läser bara böcker på svenska och se så mycket svenskt jag kan streamat. Det är också därför bloggen är på svenska.
Nu har jag också blivit lite besatt av svenska musiker. Och de behöver inte sjunga på svenska, vilket är ologiskt. Just nu gillar jag den här låten och texten:

"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Askan är den bästa jorden"

onsdag 9 januari 2013

I'm sexy and I know it


En av de bästa sakerna med att ha blivit lite äldre är att jag är så sjuktsnygg. Och jag vet om det. Och det räcker!

Det är inte alla dagar jag tittar mig i spegeln och tänker vilken pudding och det är inte alla dagar jag sitter på jobbet och känner mig som ett geni, men även fast dagsformen är lite låg så har jag alltid en säkerhet i mig själv. Jag vet innerst inne att jag är snygg och smart.

Jag har alltid haft bra självförtroende men jag har ändå då och då velat ha bekräftelse utifrån. Det har varit viktigt för mig att få beröm för ett bra betyg, betyget i sig räcker inte. Samma sak med mitt utseende, jag har alltid vetat att jag ser bra ut men vill också att andra ska veta det. Och säga det.

Jag känner en sån lättnad idag när jag ser alla dessa människor (i alla åldrar men framför allt de som är yngre än mig) som hela tiden söker bekräftelse på sociala medier. Närbilder på ansiktet för att visa att det är soligt (borde inte en bild på solen vara lämpligare?) eller en helkroppsbild när du är uppklädd med allvarligt "pose-ansikte" för att visa hur rolig festen är.

Jag behöver inte heller skriva hur duktig jag är. Hur mycket jag har tränat. Hur bra det går på jobbet. Det behöver heller inte vara pinsamt när jag stavar fel eller gör fel. Framförallt behöver jag inte twittra om hur härligt hångel jag hade i fredags, hur mycket jag drack eller hur kär jag är i den och den.

Och jag gillar den känslan. Att välmåendet kommer ifrån. Att de fina stunderna är värda så mycket att de kanske inte alltid ska delas med världen på nätet. Att jag är snygg nog för att inte behöva få det bekräftat från andra. Att ett betyg eller beröm är betydelsefullt utan att andra bekräftar det.


tisdag 8 januari 2013

7. säga ifrån


Jag har blivit bra på att säga ifrån. När det inte känns bra eller när saker och ting fungerar. Idag tex sa jag ifrån till min kollega som jag sammarbetar mest med att det inte fungerar. Jag kan inte komma hem och vara helt slut.
Och nu har vi gjort om planering för att se om ett annat sätt fungerar bättre. Det känns mycket bra.

Jag har verkligen inte alltid varit bra på att säga ifrån. jag har sanningen att säga varit rätt mesig. Jaghar hängt med folk och gjort saker som jag inte alls har tyckt varit rolig. Och jag har funnit mig att ta skiten, svälja den och gå vidare. Men inte nu längre.


måndag 7 januari 2013

Gravid, PMS eller mensvärk?


Igår gick jag till läkaren, något motvilligt. Orsaken till att jag gjorde detta var att jag mått illa, väldigt illa, i ungefär 3 veckor. (och jag är fortfarande inte bra även om illamåendet har gått över till svårt att andas och torr i halsen idag). Men hur som helst så gick jag till läkaren med min manliga vän B.

Läkaren antog genast att vi var ett par. Läkaren frågade sedan om jag var gravid vilket jag nekade till, han frågade igen och han skickade till med ut B och frågade en tredje gång om jag var gravid. (Här antar jag att han trodde att jag varit otrogen och därför inte kunde säga att jag var på smällen). Jag sa nej, nej och nej och att graviditet har uteslutits.
Han frågade då om jag hade PMS, ägglossning eller kanske rent av mensvärk?
Inte heller detta kunde jag svara ja på.

Läkaren sa då att jag nog borde ta ett graviditetstest igen, och gav mig ett sådant och skickade hem mig.

Om vi nu tar det från början. jag mår alltså illa. Läkaren känner aldrig på magen. Frågar inte vad jag ätit. Han tar aldrig upp det faktum att jag har diabetes och därför svårt att kontrollera blodsockret. Nej eftersom att jag är kvinna är det självklart något med mina kvinnliga delar som har ställt till det.

Om det hade varit en man som kom in och mådde illa, hade han behandlat denna på samma sätt? Frågat om mannen hade problem med erektionen eller förtidig utlösning för att sedan skicka hem honom? Eller hade han då ställt frågorna om mat och kanske känt lite på magen?

Nu säger jag inte att frågor om graviditet och dylikt ska uteslutas helt, men fy tusan vad förnedrande det är att vara kvinna ibland.

lördag 5 januari 2013

Kära dagbok


Som lite skrev jag dagbok med läppstift. Det var något jag hade fått för mig, tror jag fick både läppstift och dagbok i present typ samtidigt och tyckte väl att de borde användas i kombination. Att skriva dagbok har alltid varit en av mina ambitioner. Men det har fram till för några år sedan varit ett projekt dömt att misslyckas, det händer för lite i mitt liv för att det ska vara värt att skriva om det. Men på senare år har jag insett att det är mycket bra att ha dessa små anteckningar om vad jag hade för mig samt att en dagbok kan användas för självreflektion.

För att fundera över vad du känner och framför allt VARFÖR du känner så och kanske tom hur du kan undvika eller upprepa den känslan. En dagbok eller en blogg eller anteckningar kan hjälpa dig att må bättre. Att prioritera. Att hitta mönster.

Överhuvudtaget tycker jag att vi ägnar lite för lite tid åt oss själva. Och då menar jag inte måla naglarna och unna oss en massage utan den tiden då vi inte sitter med en telefon i ena handen och facebook och twitter i andra. Tid då man kan lära känns sig själv. Lite mer och lite djupare.

Ta er den tiden!

torsdag 3 januari 2013

2012 - jag-året


2012 är året då jag har haft fokus på mig själv. Detta gjorde jag under 2012 (tror jag):

1. Åkte till USA med Lukas och Isadora.

2. Åkte till Italien och bara var med goda vänner.

3. Köpte ny lägenhet.

4. Lät någon annan flytta och möblera åt mig.

5. Köpte typ hur många böcker som helst.

6. Flyttade från lägenheten och blev sambo med en av mina bästa vänner i en ny stad.

7. Gjorde många nya vänner och bekanta.

8. Gjorde succé på jobbet.

9. Fick besked om min skada. Nu är jag så bra som jag kan bli. Inte så bra som jag vill vara (Pelle) men lite mer träning och med den där envisa djävulen som bor i mig så kanske det går. Jag har inte gett upp hoppet.

10. Lärde mig att lyssna på kroppen. Inte på hjärtat som löper amok mest hela tiden och inte på hjärnan eller samvetet utan på kroppen.

11. Bokade en resa med Jakob. Nu jävlar ska det åkas skidor. Hoppas jag. Annars ska jag bara sitta där och se snygg ut.

12. Sa tack och hej till de människor jag inte vill ha i mitt liv. Lärde mig att hantera de känslor som de medförde åtminstone för det mesta.

13. Funderade över hur jag vill ha livet, det är jag inte klar med men på väg.

14. Fick gratulera goda vänner till deras framgångar. OS-silver, VM-guld, bröllop och barn. Vi har haft ett fint år tillsammans.


onsdag 2 januari 2013

This is how much I care...


Alltså det här med twitter, på nyårsafton satt jag tillsammans med min vän K, vi pratade om vad vi stört oss på under året. Han sa folk. Jag sa folk på twitter. Han sa folk på facebook. Jag sa twitter. Det finns så mycket för mig som är oklart med twitter.

Jag kan förstå facebook, att du vill hålla kontakt med människor och dela med dig av bilder till dina nära och kära. Jag förstår också att du använder dig av facebook i marknadsföringssyften, satan vad reklam det är där nu. Och man ska gilla företag och tjänster och få rabatt eller gratis kaffe. Jag är med på allt detta. det finns en poäng. Sedan håller jag inte med om hur vissa människor använder sig av facebook, men det är en annan femma.

Twitter är för mig helt poänglöst. Det är ett sätt att på dålig svenska bansunera ut lite vad som helst. Att uttrycka en åsikt är en sak, och kanske detta som twitter från början skulle användas till. Men nu ska man också skriva vad man åt till middag, eller inte åt till middag, eller att man är magsjuk (varför har man ett behov av att skriva det?)
Jag har tidigare skrivit om facebook-språket och tänkte också reflektera över twitter-språket.

Något jag har lagt märke till är att på twitter börjar många sina meningar med ordet "att". Det går inte. Det är omöjligt att få till en mening som börjar på ordet att, möjligen kan man få till en bisats med den början. ett typiskt tweet kan se ut så här: att äta pizza till frukost.
eehh... va? meningen är ofullständig, vad hen vill säga kommer inte fram och tweetet blir helt meningslöst.

Vissa människor lyckas bra med twitter och att vara fyndiga på 140 tecken, men de allra flesta misslyckas brutalt!
och jag vet faktiskt inte om jag ska fortsätta twittra. Twittra ut blogginlägg kommer jag nog göra, men läsa twitter och skriva tweets det ä får framtiden utvisa.