måndag 29 april 2013

Vart är den där sommaren?


jag ÄLSKAR vintern. Jag älskar snön och det magiska med julen. Jag har bott länge på ställen där man bara har 3-4 timmar dagsljus om dagen under vintern och jag har älskat det. Älskat norrskenen och mörkret. Möjligheten att tända ljus och bädda ner sig med en god bok. Men den här vintern är oändlig. Det blir aldrig riktigt varmt! Och jag blir galen!! På allvar!

Vart är sommaren? Hela min kropp skriker efter värme och sol. Att få slappna av helt och hållet och kanske tom svettas lite. Jag drömmer om att få bada bastu och tro att jag ska dö av värmeslag i öknen. De få dagarna i USA gjorde mig gott. Värmen där. Härligt var det! Och det kändes i kroppen. Det kändes avslappnande. Kom igen! NU är det snart maj. Väldigt snart maj! Tom i Norrland brukar snön vara borta och solen värma i maj.


torsdag 25 april 2013

Idag mår jag bra

Efter tre dagar med extrem trötthet, sovit dåligt, drömt om allt möjligt och funderingar mår jag faktiskt rätt bra idag. Lite ont i halsen och huvudet men psykiskt bra. Eller psykiskt okej.

Jag har orkat ringa två samtal. Fått fruktansvärda nyheter och roliga. På börjat någon form av städning. Hämtat tvätt och nu står det en plåt muffins i ugnen. Inte helt fy skam! Visst inte i någon superform men jag orkar leva lite iaf. Har tom tagit tag i saker som jag skjutit upp jättelänge som att beställa bhar över nätet, varför jag nu skjutit upp det...

Lite bättre helt enkelt.

onsdag 24 april 2013

Kläderna gör humöret


Här sitter jag i mjukisbyxor med hål i rumpan och en missfärgad grönaktig t-shirt. Inte de vackraste av kläder helt enkelt. Jag är hängig och förstärker humöret med hängiga kläder.

Ett bra tips för att ställa om från olika situationer är just det: att byta om. För ett viktigt möte kan en kostym ge dig mer pondus och för att sjunka ner i soffan är ju myskläder det ultimata.

Det samma gäller träning. Att byta om till träningskläder direkt när du vaknar eller kommer hem från jobbet kommer göra att du kommer in i rätt humör för att träna. Även om det kändes motigt innan du bytte om.

Själv mår jag bättre idag om än inte helt hundra. Trots sunkigt myskläder. Men jag ska nog byta om under dagen.

Visst är inläggen roligare med bilder? Tyvärr funkar det inte när jag bloggar från ipaden...

tisdag 23 april 2013

Jag älskar böcker


Jag var fyra år när jag lärde mig läsa. Och då läste jag, som alla som just lärt sig den ädla konsten, allt. Skyltar. Tidningar. Varenda bokstav jag såg.

Mina första böcker som jag blev riktigt kär i är böckerna om Bert och Sune av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag har läst de böckerna tusentals gånger och de står fortfarande på hedersplatsen i bokhyllan och får mig att skratta lika högt då som nu.
Jag älskar fortfarande att läsa. Och jag läser allt. Både för att koppla av och för att utmana mig. För att rymma från verkligheten och för att gör den bättre.
Ja, läsning är en stor del av mitt liv och jag kan inte tänka mig världen utan böcker.

Just därför gör det ont i mig att vi är relativt få som kan läsa. Analfabeterna är många i världen även om utvecklingen går åt rätt håll och fler och fler får gå i skola så är ju frågan: vad ska de läsa? Böcker är dyrt och kanske inte ens trycks på alla språk i världen.

Blondinbella uppmanar idag, då det är världsbokdagen, att ge bort böcker till sina vänner. Vilket ju är en jättefin idé. Men jag uppmanar er att skänka de pengarna till människor som inte har några böcker och inte kan läsa. Till en organisation som hjälper barn att få gå i skola. Här kan du skänka pengar till SOS-barnbyar. 

Och vill ni läsa en av världens bästa böcker om vikten av böcker rekommenderar jag denna vackra och otroligt sorgliga bok

måndag 22 april 2013

Leap day

Nog för att det inte är skottdagen men jag passar ändå på att skolka från jobbet och det behövdes. Huvudvärk när jag vaknade och i samråd bestämde jag mig för att det inte blir något jobb idag. Visst lite huvudvärk kan jag jobba med OM jobbet är givande och roligt. Nu är det psykiskt jobbigt att gå dit.

Så jag sov fram till tolv. Konstigt jag brukar inte kunna sova så länge. Och nu sitter jag och pillar med min virkning och ser på serier.

Fr.o.m. Idag måste jag skärpa mig. Mindre socker och mer uthållighetsträning är det som står på schemat. Att jobbet är skit ska inte få hela mi att rasa samman.

torsdag 18 april 2013

Jag vill ju bara hjälpa till


Om ni inte redan har märkt det så lever vi i ett samhälle som bygger på två ord som börjar på K. Konkurrens och konsumtion.
Vi konsumerar allt. Slit och släng är det som gäller både när det gäller saker men också när det gäller människor. Tex så är alla på ett företag utbytbara. Så att någon blir utbränd eller går in i väggen det får man helt enkelt leva med, det finns ju massa människor som kan ta över den personens jobb. Det gäller både städaren i botten av tornet och chefen längst upp. Har du ingen lust att jobba ihjäl dig så kan vi byta ut dig mot en som vill det.
Konkurrensen är det jag lider mest av. Jag är en ganska trevlig person som älskar att prata, komma med idéer och utveckla, både mig själv och andra. Och det går inte alls utan att man får hjälp. Att man är flera. Jag skulle älska att få feedback på det arbete jag utför. Både från mina kunder och från mina kollegor. konstruktiv kritik, som det heter. Inte trycka ner och göra människor illa som det ofta ser ut idag.



Vi kan absolut inte vara vänner med våra kollegor. För vi konkurrerar ju med dessa hela tiden. För de flesta är det svårt att samarbeta. Att visa sina kunskaper och kanske tom ge bort dem. "Jag kan hjälpa dig jag är bra på det där". Nej vi håller hårt i våra kunskaper. Det som gör oss unika. Vi säger att vi kan, bättre än någon annan, men vi vågar aldrig visa det för någon. Utan vi trycker ner. Försöker göra oss stora. Eller de andra mindre.
Vi går bakom ryggen på varandra. Baktalar och försöker göra våra kollegor osäkra. Istället för att jobba för att vi ska svetsas samman och stärka våra medarbetare.

Det här med konkurrens och konsumtion är verkligen hemska saker. Som kan göra den snällaste människa till en häxa och gör häxorna till drakar. Och jag då? jag vill bara hjälpa till.


(Tack Pelle för inspiration i detta ämne samt alla råd)

tisdag 16 april 2013

För makten är min och hela härligheten.


Idag är min kollega åter på jobbet. Jag tänkte skriva kontoret men jag vet faktiskt inte var hon är exakt. Hon var på kontoret en liten stund men har sedan sprungit runt och ja... vad vet jag?

Hon bestämde att vi skulle ha någon form av möte, som hon visade mycket lite intresse för och gav mig sedan en arbetsuppgift. För något tag sedan hade det här retat mig till vansinne och jag hade blivit arg och känt mig kränkt av hennes beteende. Men nu tänker jag för mig själv: jag vet saker som inte du vet. Jag vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden i flera länder och att när mitt kontrakt går ut så slutar jag. Det är jag som har makten över mitt liv. Och det är en fantastisk känsla.

Att sitta på kunskap som andra saknar. Att veta mer än sin "moståndare" är det lättaste sättet att bli mäktig.

Så här sitter jag och ler inombords och ger hennes skitgöra. För jag vet att det är jag som står som vinnare första juli.

lördag 13 april 2013

Väx upp!


Jag har en vän som jag har ansett vara en av mina närmaste som jag idag har glidit isär från. Jag skrev lite kort om saken tidigare men tänkte faktiskt fördjupa mig lite i det här nu.

Jag och den här personen har aldrig bott i samma stad, utan vi har umgåtts intensivt under semestrar och när vi har haft en helg eller några dagar över. Däremellan har vi skrivit långa mail, ringt och smsat varandra. Nu har hen precis blivit förälder. Vilket så klart förändrar hela livet, antar jag, jag har har ju inga barn själv. Jag var beredd på att vår relation skulle förändras och att vi kanske inte skulle kunna höras som förut. men att vi inte skulle höras alls var jag inte beredd på. Att hen inte skulle bry sig om att svara eller ringa upp när jag har försökt få kontakt det var jag inte beredd på. Jag tycker inte heller att det är ett okej beteende. Att inte svara på kanske en tre fyra veckor. Eller rättare sagt, det är inte ett okej beteende mot något som man anser sig vara vän med.

Hur som helst så gick veckorna. Hen startade en blogg som jag har följt sporadiskt och jag är ganska säker på att hen följer min blogg också. Så vi är ju inte helt främmande för varandra även om vi bara visar varandra ytan. Som man gör med någon man är bekant med.

Precis innan jag skulle åka till USA så fick jag ett sms från den här personen. Hen undrade om vi var osams och jag svarade sanningsenligt att vi bara har glidit ifrån varandra. Inte tagit oss tid att höra av oss och därför inte är lika nära vänner som vanligt. Hen skickade då tillbaka att hon var ledsen över en sak som inträffat. Jag förstod inte alls varken situationen eller vad hen menade och skickade således tillbaka ett sms och frågade vad hon menade. Det här var nu tre veckor sedan. Hen har fortfarande inte svarat.

Och nu skulle jag vilja uppmana er alla att vi (så även jag) är runt trettio. Är det inte slut med det här fjantandet nu? först och främst så behöver väl inte sms vara det forum där vi tar konflikter? Inte heller facebook, twitter eller andra medier med en begränsning är lämpliga för konflikt. Ett telefonsamtal eller varför inte träffas öga mot öga är väl ändå att föredra för att nå en LÖSNING?

För min del finns det ingen konflikt i det här. Självklart blir jag ledsen över att någon som jag trodde var min vän inte ens bryr sig om att svara på sms. Men samtidigt har jag lärt mig att jag inte behöver sånna människor i mitt liv. hur ont det än gör att "ta bort dem".

(och nu kanske jag motsäger mig själv med mitt agerande, men i det här fallet finns det inget sätt för mig att få kontakt med den här personen. Och det är ju min blogg som handlar om mina känslor. Därför har jag ändå valt att publicera det här inlägget. Efter många funderingar.)

fredag 12 april 2013

Dags för semester?


Idag är det min andra dag på jobbet efter semestern och jag har blivit väldigt stärkt i mitt beslut om att det inte är det här som är rätt för mig. Delvis för att jag under arbetsdagen igår inte fick någon som helst överlämning, det fanns inget planerat trots att min kollega ska vara borta till tisdag minst. Hela kontoret befinner sig i kaos och våra nya tillförordnade chefer sköter sig väl inte så jättebra utan använder olika härskartekniker för att hålla personalen i schack.
Jag har med andra ord stärkts i mitt beslut att inte arbeta kvar på det här företaget.

Under semestern så slog det mig som en blixt från klar himmel att man inte ska ha det så som jag har haft det sen i november. Jag har mer eller mindre varit konstant sjuk, jag har bara varit på jobbet i två dagar, egentligen bara en dag och är redan snuvig igen. Och efter jobbet har jag varit helt slut. Jag har inte orkat någonting, precis som på helgerna. Och så vill inte jag leva mitt liv. För mig är inte arbetet hela livet, utan det är det som ligger efter jobbet som är intressant. Eller i alla fall minst lika intressant. Och det vill jag hinna uppleva.

Under semestern var det många tidiga morgnar och sena kvällar och ändå var jag aldrig trött. Inte alls på det sättet som jag kan vara när jag jobbar. Jag höll inte på att dö av trötthet klockan halv sex på kvällen. Jag blev också påmind om att jag är morgonpigg något jag inte har känt mig som på ett halvår.

Sista juni går mitt kontrakt ut här och då ska jag förhoppningsvis ha kommit på vad jag ska göra med mitt arbetsliv. Jag trivs väldigt bra här i London och vill stanna kvar. Jag är inte ett dugg orolig. Jag kan tänka mig både att arbeta och att plugga och är mycket kompetent så jag är inte alls orolig för hurvida jag ska hitta något eller inte.

Efter två dagar, en heldag och en timme av dag två, så sitter jag nu och drömmer och längtar efter semester. Och det är inte ett bra tecken.

onsdag 10 april 2013

Hur ska det här gå nu då?

Nu är jag hemma igen och imorgon är det dags för vardagen att återkomma med jobb. När jag tänker på jobbet så får jag "ont i magen". Under semesterns gång så har jag insett att jobbet som jag älskar kanske inte är så bra för mig. Missförstå mig inte nu. Arbetsuppgifterna är en dröm. Jag älskar det jag får göra på jobbet. Hitta på nya kreativa sätt att hjälpa människor att komma dit de vill. Men det finns två problem. Ett är att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Inte av mina kunder utan av företaget. Av mina kollegor och överordnader. De är också mitt andra problem. Mina kollegor och kanske framför allt en. Som gör att det blir tråkigt. Det är väldigt mycket skitsnack. Så nu ska jag se över hur framtiden ska se ut. För som tur är så skapar ju jag den. Helt själv!