måndag 3 december 2012

Labil


Nu är klockan snart 11 och jag har redan gråtit tre gånger. Jag har aldrig sett mig som en känslomänniska i den bemärkelsen att jag visar min känslor tydligt däremot är jag en sån person som agerar på mina känslor, eller kanske inte alla känslor men ilska. När jag är arg då kan jag göra precis vad fan som helst. Och det jag gör är aldrig någonsin okej!

I fredags var det begravning för en vän och jag har aldrig mött så mycket förtvivlan i samma lokal, så många goda vänner som mådde så dåligt. För att inte tala om hur medvetna vi alla är om vår dödlighet nu. Sedan i lördags gråter jag åt allt och inget. hormonell skulle I säga.

Jag fick ett tack mail från min arbetsgivare J, och började gråta.
Jag fick en present (som var ful och äcklig) och började gråta.
Jag fick inbjudan till en julfest på jobbet, och började gråta.
En kompis bäbis ska operaras för hjärtfel idag och bara jag tänker på det börjar jag gråta. 

Min första reaktion är lixom tårar. Och det brukar den inte vara. Min första reaktion brukar vara ilska. Det är ovant. Jag känner mig inte som mig själv.

3 kommentarer:

  1. Alltså om det är någon tröst så känner jag igen mig. Jag känner igen mig i att inte känna igen mig själv och i detta konstanta jävla gråtande som är hejdlöst.

    Känns som en labil första kommentar men tur att det finns tillfällen då även de funkar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte vad jag ska göra för att hitta stabilitet och mig själv igen. Går det över med tiden? Vad behöver jag ta bort eller tillföra? jag känner också en stor frustration.

      Alla kommentarer välkomnas, speciellt de labila.

      Radera
  2. Jag tror att man helt enkelt får ride it out. Det blir ju bra. Någon gång. Jag har testat det där att ta bort och tillföra men i detta skick blir det bara smärre katastrofer.

    Frustrationen är värst. Det kan inte bli så mycket jobbigare än att inte förstå sig själv.

    SvaraRadera