fredag 16 november 2012

Arg och stolt över det!


Under en lång period kände jag ingenting. Jag kan säga det nu så här i efterhand. Jag kände varken glädje eller sorg, ilska eller frid.

Ilska är alltid min första känsla när något inte blir som jag vill. Och det har alltid varit så. Jävlar vad arg jag kunde bli när jag missade mål eller gjorde ett tekniskt fel. Eller för att inte tala om när alla i laget inte gav sitt bästa. Men i min familj är ilska inte en okej känsla. Man får inte vara arg. Ilska är en känsla som inte passar sig. Ledsen är okej. Och alla andra känslor. Men ilska är ett stort tabu. Är du arg eller kan du känna ilska är du inte perfekt och perfekt är det vi ska vara i min familj.

Min familj är inte en del i mitt liv längre. Ändå får jag dåligt samvete och skuldkänslor när jag känner ilska. Den senaste veckan har varit otroligt tuff och jag har varit mycket arg. Väldigt arg. På allt. Människor, företag, världen, livet. I tisdags vågade jag säga det till en mycket klok kvinna när hon frågade hur jag mådde. Jag sa att jag var arg. Och hon sa att det var okej. Det är det konstigaste någon sagt till mig. i 28 år har ilska varit något förbjudet och helt plötsligt är det okej, självklart gjorde det mig arg.

Den här veckan har jag haft hela spektrumet av känslor. Lättnad. Ilska. Lycka. Sorg. Förvirring. Och allt det har varit okej. För det är okej att känna. Mina känslor är det som gjort mig till mig. det som gör mig unik. Som gör mig mänsklig. Och jag är jävligt förbannad över att ingen har berättat det för mig förän nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar