onsdag 7 november 2012

Det enda som är mer orättvist än döden är livet


Idag är jag disträ på jobbet. Jag kan inte helt skylla det på dåliga nyhter för jag var disträ redan innan det. En ung kvinna på 28 år ligger för döden. Vi har räknat dagar länge och idag räknar vi timmar. Jag räknar på distans. På långt håll. Jag önskar att jag kunde vara närmare, så klart! Men jag är helt säker på att hon vet att jag finns här.

En dag som denna, då döden och den orättvisa döden är så närvarande funderar jag på mina vänner. Det känns som att vissa människor drabbas av alla typer av olycka medan andra förskonas från sådant. Och då menar jag inte bara den som direkt drabbas av det orättvisa. Jag har fått uppleva det även indirekt. Ovissheten. Sorgen. Skräcken. Och kanske framför allt maktlösheten. Men jag har också varit den som direkt har drabbats av olycka. Och jag kan säga att den ångesten och sorgen som jag upplevde när en nära vän till mig drabbades av cancer var mycket värre. Fick jag välja skulle jag välja att drabbas direkt av olycka och inte indirekt.

Jag har dragit mig undan lite på lunchen nu. Jag sitter ensam i ovissheten och väntar på att telefonen ska ringa. Jag vet inte vad jag vill att telefonen ska ge mig för besked. Det bästa nu är nog ändå att få veta att det är slut.
Men just nu, vet vi absolut ingenting. Ingentin mer än att det är väldigt illa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar