Otacksamhet

Det går ett rykte om mig som är helt felaktigt, det ryktet handlar om tacksamhet. Att jag skulle vara en tacksam person. Det är jag inte. Jag är ganska otacksam och jag förväntar mig saker i gengäld. Livet står i en enorm skuld till mig.

Du måste vara tacksam för att du lever är det många som frågar efter att jag berättat att jag varit i en olycka och varit väldigt illa däran. Klart att det är gott att leva men det var fan så mycket roligare INNAN jag blev påkörd. När jag var frisk och kry och inte hade ont, sov gott på nätterna, var gladare, sjöng mer och ramlade utan att få panik. Då var jag tacksam. Nu är jag snarare förbannad på livet och förväntar mig att jag resten av livet ska få framgång och lycka serverat på silverfat.

För orsaken till att jag är där jag är idag, 97% bra 3% hopp, är enbart tack vare mig själv. Kanske hade vi änglavakt den där sommarnatten. kanske var det "livet" (ödet, gud) som räddade oss från att dö den där gången. Men då var det också livet som såg till att vi blev påkörda. Man kan väl inte bara tillskriva de positiva sakerna som händer livet?

Läkarna har tvivlat, sagt att det inte kommer bli bra, provat olika behandlingar som gått åt helvete och det är jag som har tagit mig igenom det. Då fanns varken gud eller livet med mig. Det har varit tårar, chess och starka mediciner.

Visst finns det saker jag är tacksam för, men tacksamhet är något jag förknippar med det man fått "gratis" av livet. Jag har kämpat stenhårt för att vara där jag är. Mentalt och fysiskt.

Det finns massa saker som jag är tacksam för. Saker som har hjälpt mig på vägen. Vänner. Chess. TVserier. Filmer. Och självklart är jag tacksam för detta. Men tacksam för att jag lever är jag inte. För det har jag fan kämpat stenhårt för att göra.