Säng, säng, säng, sova, sova, sova!

Igår natt, alltså natten innan ledig dag så sov jag som en prinsessa. Riktigt hårt och ganska länge. Väldigt länge för att vara mig. Jag kunde helt slappna av i min sömn och vaknade utvilad.

I natt har jag sovit skitdåligt. Jag har drömt saker, hostat, vaknat en gång i kvarten känns det som. Det var för kallt och sedan var det för varmt. Och sen kliade det i kroppen och ja ni fattar va? Jobbet gör mig stressad och orolig. Från dag till dag så vet jag inte riktigt vilken typ av behandling min kollega kommer utsätta mig för. Vad hon kommer säga eller hitta. Jag vet faktiskt knappt vad jag ska göra på jobbet för min kollega har ju ändrat mina arbetsuppgifter ganska mycket senaste tiden (inte till det bättre).

Jag vet att det är så, att jobbet sprider en oro och gör mig till en sämre version av mig själv även när jag inte är på jobbet. Det påverkar min sömn och mitt humör. Min ork och mina intressen blir lidande. Och fast jag vet att det här jobbet bara är för en begränsad tid, jag vet när jag ska sluta och det är faktiskt inte allt för länge dit så påverkar det mig. Och jag känner mig maktlös inför faktumet. Jag vet inte hur jag ska stänga det ute och det gör mig arg och frustrerad på mig själv.

Så nu sitter jag här på jobbet och fryser och bara längtar hem till sängen.

Kläderna gör humöret

Här sitter jag i mjukisbyxor med hål i rumpan och en missfärgad grönaktig t-shirt. Inte de vackraste av kläder helt enkelt. Jag är hängig och förstärker humöret med hängiga kläder.

Ett bra tips för att ställa om från olika situationer är just det: att byta om. För ett viktigt möte kan en kostym ge dig mer pondus och för att sjunka ner i soffan är ju myskläder det ultimata.

Det samma gäller träning. Att byta om till träningskläder direkt när du vaknar eller kommer hem från jobbet kommer göra att du kommer in i rätt humör för att träna. Även om det kändes motigt innan du bytte om.

Själv mår jag bättre idag om än inte helt hundra. Trots sunkigt myskläder. Men jag ska nog byta om under dagen.

Visst är inläggen roligare med bilder? Tyvärr funkar det inte när jag bloggar från ipaden...

Jag har väntat så länge på just den här dan

Idag ska jag åka slalom. Första gången jag åkte slalom var jag två år gammal. Jag vet inte om det kallas att åka slalom men första gången jag stod på ett par skidor. Nu är det fyra år sedan jag åkte. Jag har varit hindrad fysiskt och nu är jag hindrad psykiskt. Satan vad nervös jag är. På allvar. Ont i magen nervös. Tänk om jag ramlar? tänk om jag slår upp skadan igen? tänk om....
Jag kanske har glömt hur man gör?

Men med hjälp av förädlaren av mina tankar så ska jag göra det idag. Jag ska åka liften upp och sedan ska jag åka ner. Jag längtar efter adrenalinkicken av att åka offpist. Och afterski-ölen. Ja det finns ingenting jag inte älskar med skidåkning. Och allra mest älskar jag mitt sällskap.

Huvudvärk

idag firar jag 2.5 vecka med huvudvärk. Om ytterligare 1.5 vecka är jag bokad för behandling av den. Fram till dess orkar jag inte tänka.

Att döda ett barn

som ni säkert vet så har jag en gång blivit påkörd. Jag lever och klarade mig därför bra, även fast vägen tillbaka till ett "normalt" liv är både lång och krokig. Tacksam för att jag lever är jag ibland, oftast. Bilolyckor berör mig, just därför att jag lever i det. Och få texter berör mig så som Stig Dagermans "Att döda ett barn". Läs och gråt.

"Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livsty­cke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrat­tar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.

Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skri­kande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker lång­samt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda."

Livet och döden hör tyvärr ihop

I söndags kom en efterlängtad liten kille till världen och igår gjorde ytterligare en pojke entré. Fantastiskt och jag är så lycklig för dessa familjer som fått till ökning. Lycklig i livet som verkar flyta på efter en lång och jobbig höst. Nu ser vi ljuset.

Men som alltid (?) kom det ett bakslag, en av mina bästa vänners pappa dog igår natt. Aortan brast i sömnen så det var helt oväntat och den sorg jag känner är obeskrivlig. Martin, som han heter, var också min handbollstränar i många många år och har också spelat en viktig roll i min rehabilitering. Igår när jag fick reda på det fick jag för mig att han tog de kunskaper som han gett mig med sig i graven och att jag aldrig mer skulle kunna spela handboll igen. Eller i så fall måste jag lära mig det igen. Typ som de där timmarna när vi nötte straffar och skruvar mot väggen. Är de borta nu eller?

Jag är fortfarande ledsen. Hjärtat är lite sönder. Och jag har den där stressiga känslan av att jag måste uppskatta allt och alla. Jag skickade kärleks sms till varenda kotte i min telefonbok igår. Jag måste njuta av nuet och säga det. Oj, vad jag grät. För vi är så maktlösa inför döden. Inför vad livet ger oss. det är bara att följa med, göra det vi kan för att vara lyckliga och njuta av varje sekund. För helt ärligt så vet vi inte vilken som är den sista.

Dagens tankar

Jag sitter och tänker på hur bra jag har det. Jag har sovit lite så där men är ändå pigg. Hade en dålig start på dagen men är ändå glad. För i grunden är jag lycklig.

Visst kanske det hugger till lite i hjärtat när goda vänner för sitt första barn och jag inte ens har någon att göra barn med, men jag har ju så mycket annat. Och hur skönt är det inte att inte ha några barn. Typ som igår, när jag åt godis och såg på serier för att fira att det var måndag. Hade jag haft ett barn, i vilken ålder som helst, så hade ju det inte fungerat. Ja det är faktiskt riktigt härligt att få rå om sig själv och det njuter jag av.

Träningen går bättre och bättre och snart är det dags för undersökning av ögat. Jag skelar så förbannat. Visst är det lite komiskt? Hej jag blev påkörd och sedan dess så skelar jag massor! (man får skratta). Muskler ska kollas och så där. Sjukgympa för ögat.

Mitt i allt så saknar jag också. Det hugger lixom till i magen i bland av det. För oj vad långt bort ni är. Vissa i avstånd. Vissa mentalt. Vissa är på andra ställen. Vissar passar inte in längre, hur mycket jag än önskar att de gjorde det. Kanske kommer personen göra det igen, kanske inte. Det får framtiden utvisa.

Min superkraft

min superkraft har alltid varit att sova. eller egentligen att somna. Jag kan somna på ungefär fyra sekunder precis vart som helst. Bilar, tåg, flygplatser, badkar, jobbet, under skrivbord platserna där jag har sovit är oändliga. och jag älskar det. Jag känner många människor som mer eller mindre ha problem med sömnen. Svårt att somna pga stress eller för mycket i livet. Det har aldrig hänt mig. Att sova är min gåva.

Olyckan har länge varit min kryptonit. Sedan dess kan nog nätterna då jag sovit hela natten räknas på tänderna. På tre år har jag alltså sovit 30 nätter, eller hur många tänder har man?
Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inget blev gjort. Jag ville inget. Orkade inget. Ville bara gråta.

Så igår kväll tog jag hostmedicin och den var stark Och jag har sovit som en stock i natt. Jag vaknade pigg. det var en helt absurd känsla. Att vara pigg, är det så här det känns? Att inte vilja skjuta sig av trötthet varje morgon är det normala inte motsatsen. Jag är i chock!
Och jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag fått sova ordentligt i natt.

Otacksamhet

Det går ett rykte om mig som är helt felaktigt, det ryktet handlar om tacksamhet. Att jag skulle vara en tacksam person. Det är jag inte. Jag är ganska otacksam och jag förväntar mig saker i gengäld. Livet står i en enorm skuld till mig.

Du måste vara tacksam för att du lever är det många som frågar efter att jag berättat att jag varit i en olycka och varit väldigt illa däran. Klart att det är gott att leva men det var fan så mycket roligare INNAN jag blev påkörd. När jag var frisk och kry och inte hade ont, sov gott på nätterna, var gladare, sjöng mer och ramlade utan att få panik. Då var jag tacksam. Nu är jag snarare förbannad på livet och förväntar mig att jag resten av livet ska få framgång och lycka serverat på silverfat.

För orsaken till att jag är där jag är idag, 97% bra 3% hopp, är enbart tack vare mig själv. Kanske hade vi änglavakt den där sommarnatten. kanske var det "livet" (ödet, gud) som räddade oss från att dö den där gången. Men då var det också livet som såg till att vi blev påkörda. Man kan väl inte bara tillskriva de positiva sakerna som händer livet?

Läkarna har tvivlat, sagt att det inte kommer bli bra, provat olika behandlingar som gått åt helvete och det är jag som har tagit mig igenom det. Då fanns varken gud eller livet med mig. Det har varit tårar, chess och starka mediciner.

Visst finns det saker jag är tacksam för, men tacksamhet är något jag förknippar med det man fått "gratis" av livet. Jag har kämpat stenhårt för att vara där jag är. Mentalt och fysiskt.

Det finns massa saker som jag är tacksam för. Saker som har hjälpt mig på vägen. Vänner. Chess. TVserier. Filmer. Och självklart är jag tacksam för detta. Men tacksam för att jag lever är jag inte. För det har jag fan kämpat stenhårt för att göra.

En viskning av framgång

Nu ska jag berätta en sak som slog mig som en sten i huvudet i lördags förmiddag, jag har slutat drömma att jag blir påkörd. Och jag har slutat vakna skrikande klockan fyra på morgonen. Jag har slutat vara rädd för att somna på kvällen.
jag vågar inte riktigt säga det högt med rädsla för att det kommer tillbaka, men just nu kan jag inte minnas sist jag sov så dåligt. Ja, jag kan faktiskt inte ens riktigt minnas vad den där drömmen handlar om egentligen.

jag pratade med Pelle S om detta här om dagen. Vi pratade om psykiska sjukdomar och att man idag med internet och all kunskap vi har kan diagnostisera sig själv med lite alla möjliga sjukdomar. Och att det lixom är lite inne att ha en psykisk diagnos.
Mest troligt har dessa drömmar varit post traumatisk stress (konstaterade vi med hjälp av internet) och jag har behandlat dem med terapi. Fast egentligen har vi pratat om helt andra saker så det kanske bara har löst sig. Hjärnan har fått tid på sig att återhämta sig, läka och bearbeta. Kanske var det allt som behövdes. Kanske är hemligheten att jag inte har identifierat mig med någon form av diagnos, att jag aldrig har velat ha en, inte tyckt att det har varit coolt eller något att skryta om.

Att inte få sova ordentligt har varit en miljard gånger värre än att ha ont. De gånger jag har sovit dåligt har också smärtan blivit värre så det hör ju ihop lite. Nu kan jag sova bättre, orka mer på dagarna och vara mer mig själv. men jag vågar inte skrika ut det ännu. nej jag viskar lite tyst för mig själv: nu äntligen vänder det.

Vem bryr sig om mitt huvud då?

Efter och under sjukhus vistelsen så tappade jag minnet. Eller det var väl det precis innan som gjorde att jag tappade minnet men det var då det var som värst. Det var både långtidsminnet och korttidsminnet som är blev påverkat. Jag mindes allt möjligt dåligt och jag kunde mitt i ett samtal glömma vem jag pratade med. Ungefär sex månader av mitt liv är borta, vissa saker börjar komma tillbaka och vissa saker kommer nog vara borta för alltid.

Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt. Jag har svårare och hålla saker i huvudet nu och kan glömma saker om jag inte skriver ner dem eller gör det direkt. Det är frustrerande.

En lek som jag brukar leka med mig själv när jag vill göra mig riktigt förvirrad är om mitt minne är dåligt eller om jag bara inbillar mig. För det finns ju faktiskt två alternativ.

Ett) Mitt minne blev efter våld mot huvudet påverkat och det har fortfarande inte återhämtat sig.
två) Mitt minne blev efter våld mot huvudet delvis påverkat men har nu återhämtat sig, jag inbillar mig dock att mitt minne var bättre än vad det faktiskt var och tycker därför att minnet är sämre. Och eftersom att jag inte riktigt minns sex månader innan allt det här så har jag ju ingen aning om hur bra minne jag hade då.

Idag är jag på undersökning för mina fysiska skador, på benet och armen. Men det sker ingen som helst uppföljning på de skador som möjligen kan ha uppstått i huvudet. Det beror delvis på att jag glömmer att jag glömmer och inte frågar efter det. Eller så är mitt huvud redan skadat gods så dåligt minne gör varken från eller till. Och det gör ju faktiskt inte alls ont att glömma saker lite då och då.

fem fantastiska minuter

Pelle sa alltid, "en dag kommer du känna att det har varit värt det". Ingenting gjorde mig så förbannad. Vad fan visste han? Och att må så dåligt och ha så ont, hur kan det någonsin bli värt det?
Senaste tiden har jag tänkte på det dagligen, när fan blir det värt det? Jag tycker lixom att det är dags nu. Come on! Men känslan har uteblivit. Jag trivs och det gör inte ont varje dag, så kanske är jag bara en otacksam människa som inte kan uppskatta att det är "nästan som förut". 97% frisk, 3 % hopp.

Men i natt, på väg hem från en kväll med goda vänner, då fick jag den känslan. Den varade kanske bara i fem minuter. Men det var fem fantastiska minuter. Och det var fem minuter då jag kände att det var värt det, alla tårar, alla dumma tankar, alla konstiga mediciner och behandlingar, alla dagar jag kräktes och alla dagar då jag gav upp. Det var en underbar känsla att få dansa och skutta hem i natten, något som länge var omöjligt.
Kanske hade Pelle rätt, kanske var det den dagen igår som han pratade om. Det gör mig dock ännu mer förbannad, att han hade rätt. I alla fall, lite lite lite lite.

Vart är jag?

Jag känner inte igen mig själv. Jag är så trött. Igår var jag hos läkaren och tog prover och allt såg bra ut. Jag pepprar mig själv med det jag tror att kroppen behöver, D- och C-vitamin. Och sömn. Sover mycket och ofta. Tar det lugnt. Att träna är det inte tal om just nu, tyvärr. Försöker dock få lite frisk luft varje dag.

Nu har jag bestämt mig för att jag inte får grubbla mer på tröttheten, uppenbarligen är den ju där den är. jag får alltså inte tänka på varför jag är trött men självklart måste jag ta hänsyn till att den finns där.

Hösten har varit häktisk med mycket flängande, flyttande, nytt jobb och dödsfall och alldeles för lite återhämtning och energisamlande. Det är det jag måste försöka få till nu. Läs böcker som gör mig glad eller ger mig ro. Umgås med människor som ger mig energi inte som tar. Samla tankarna och samla ihop mig själv. Våga släppa allt. Släppa ut allt. Det är dit jag behöver komma.

Berättelsen om pi

"En del av oss ger upp livet med enbart en uppgiven suck. Andra kämpar lite, sedan förlorar de hoppet. Andra återigen - och bland dem finns jag - ger aldrig upp. Vi kämpar och kämpar och kämpar. Vi kämpar vad kampen än kostar oss, vilka förluster vi än lider, hur osannolikt det än är att vi kommer att lyckas. Vi kämpar ända till slutet. Det är inte en fråga om mod. Det är någonting medfött, en oförmåga att släppa taget. Det är möjligt att det enbart är livshungrig dårskap."

Labil

Nu är klockan snart 11 och jag har redan gråtit tre gånger. Jag har aldrig sett mig som en känslomänniska i den bemärkelsen att jag visar min känslor tydligt däremot är jag en sån person som agerar på mina känslor, eller kanske inte alla känslor men ilska. När jag är arg då kan jag göra precis vad fan som helst. Och det jag gör är aldrig någonsin okej!

I fredags var det begravning för en vän och jag har aldrig mött så mycket förtvivlan i samma lokal, så många goda vänner som mådde så dåligt. För att inte tala om hur medvetna vi alla är om vår dödlighet nu. Sedan i lördags gråter jag åt allt och inget. hormonell skulle I säga.

Jag fick ett tack mail från min arbetsgivare J, och började gråta.
Jag fick en present (som var ful och äcklig) och började gråta.
Jag fick inbjudan till en julfest på jobbet, och började gråta.
En kompis bäbis ska operaras för hjärtfel idag och bara jag tänker på det börjar jag gråta. 

Min första reaktion är lixom tårar. Och det brukar den inte vara. Min första reaktion brukar vara ilska. Det är ovant. Jag känner mig inte som mig själv.

våren 2009

Våren 2009 är ganska svart för mig. Delvis ganska tragisk men också borta pga hjärnskada. Självklart så vet jag ju inte hur pass borta den är för jag kan ju inte veta det jag har glömt men igår hände det mig något väldigt märkligt.

Jag läste en bok. Jag har aldrig läst boken förut och det är en typ av bok som jag egentligen inte brukar läsa eftersom att jag egentligen inte tycker om den här typen av böcker. Bokens handling hade, vad jag vet, ingen som helst koppling till mitt liv. Det som hände i boken har inte hänt mig och är inget som jag heller tänker på. Boken var skriven på ett väldigt dåligt sätt och blev därför ganska känslokall.

Hur som helst. När jag läste den här boken så poppade minnen upp i mitt huvud från våren 2009, rörande en person som har varit ett stort frågtecken för mig. Jag minns vad vi hade tillsammans, vad vi gjorde och vad vi pratade om. Jag insåg att det jag drömde om då var något helt annat än det jag har nu. Det gör mig förvirrad och samtidigt ledsen. Är jag någon annan nu? Hade jag varit en annan om inte ett halvår av mitt liv blivit svart? Och varför kom det tillbaka nu? När jag just börjat få ordning på mig själv.

Jag insåg att jag förlorat en av mina bästa vänner. På så många plan. Jag kan inte säga att jag vet varför eller hur det blev så. Jag kan också säga att jag inte vet vad som kommer hända i framtiden, för jag vet att man inte kan gå bakåt.

Men jag vill att du ska veta. Att jag minns dig. Jag minns det vi hade. För det måste vara en fruktansvärd känsla att vara en av de viktigaste personerna i någons liv en dag för att vara bortglömd nästa.