Härskartekniker

För er som har hängt med i svängarna så har min kollega L som jag inte gillade nu blivit någon form av tillförordnad avdelningschef och det gör ju inte att jag gillar henne mer då hon håller på med ganska många former av härskarteknik.

Igår gick jag från jobbet lite tidigare och hann inte säga hej då till min kollega/chef och i morse låg det en hel del papper över hela mitt bord. Helt utan instruktioner. Och så har hon gjort hela veckan. Bara slängt över papper på mitt skrivbord och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med sakerna. Så idag slängde jag tillbaka dem.

 

Idag är jag trött. Och jag blev faktiskt ledsen över att dessa papper låg slängda på mitt bord. Inte för att jag inte vill hjälpa till för det gör jag gärna, men för att det är så att vi är kollegor på samma nivå och inte i förhållandet chef och assistent. 

Säng, säng, säng, sova, sova, sova!

Igår natt, alltså natten innan ledig dag så sov jag som en prinsessa. Riktigt hårt och ganska länge. Väldigt länge för att vara mig. Jag kunde helt slappna av i min sömn och vaknade utvilad.

I natt har jag sovit skitdåligt. Jag har drömt saker, hostat, vaknat en gång i kvarten känns det som. Det var för kallt och sedan var det för varmt. Och sen kliade det i kroppen och ja ni fattar va? Jobbet gör mig stressad och orolig. Från dag till dag så vet jag inte riktigt vilken typ av behandling min kollega kommer utsätta mig för. Vad hon kommer säga eller hitta. Jag vet faktiskt knappt vad jag ska göra på jobbet för min kollega har ju ändrat mina arbetsuppgifter ganska mycket senaste tiden (inte till det bättre).

Jag vet att det är så, att jobbet sprider en oro och gör mig till en sämre version av mig själv även när jag inte är på jobbet. Det påverkar min sömn och mitt humör. Min ork och mina intressen blir lidande. Och fast jag vet att det här jobbet bara är för en begränsad tid, jag vet när jag ska sluta och det är faktiskt inte allt för länge dit så påverkar det mig. Och jag känner mig maktlös inför faktumet. Jag vet inte hur jag ska stänga det ute och det gör mig arg och frustrerad på mig själv.

Så nu sitter jag här på jobbet och fryser och bara längtar hem till sängen.

Leap day

Nog för att det inte är skottdagen men jag passar ändå på att skolka från jobbet och det behövdes. Huvudvärk när jag vaknade och i samråd bestämde jag mig för att det inte blir något jobb idag. Visst lite huvudvärk kan jag jobba med OM jobbet är givande och roligt. Nu är det psykiskt jobbigt att gå dit.

Så jag sov fram till tolv. Konstigt jag brukar inte kunna sova så länge. Och nu sitter jag och pillar med min virkning och ser på serier.

Fr.o.m. Idag måste jag skärpa mig. Mindre socker och mer uthållighetsträning är det som står på schemat. Att jobbet är skit ska inte få hela mi att rasa samman.

Jag vill ju bara hjälpa till

Om ni inte redan har märkt det så lever vi i ett samhälle som bygger på två ord som börjar på K. Konkurrens och konsumtion.
Vi konsumerar allt. Slit och släng är det som gäller både när det gäller saker men också när det gäller människor. Tex så är alla på ett företag utbytbara. Så att någon blir utbränd eller går in i väggen det får man helt enkelt leva med, det finns ju massa människor som kan ta över den personens jobb. Det gäller både städaren i botten av tornet och chefen längst upp. Har du ingen lust att jobba ihjäl dig så kan vi byta ut dig mot en som vill det.
Konkurrensen är det jag lider mest av. Jag är en ganska trevlig person som älskar att prata, komma med idéer och utveckla, både mig själv och andra. Och det går inte alls utan att man får hjälp. Att man är flera. Jag skulle älska att få feedback på det arbete jag utför. Både från mina kunder och från mina kollegor. konstruktiv kritik, som det heter. Inte trycka ner och göra människor illa som det ofta ser ut idag.

Vi kan absolut inte vara vänner med våra kollegor. För vi konkurrerar ju med dessa hela tiden. För de flesta är det svårt att samarbeta. Att visa sina kunskaper och kanske tom ge bort dem. "Jag kan hjälpa dig jag är bra på det där". Nej vi håller hårt i våra kunskaper. Det som gör oss unika. Vi säger att vi kan, bättre än någon annan, men vi vågar aldrig visa det för någon. Utan vi trycker ner. Försöker göra oss stora. Eller de andra mindre.
Vi går bakom ryggen på varandra. Baktalar och försöker göra våra kollegor osäkra. Istället för att jobba för att vi ska svetsas samman och stärka våra medarbetare.

Det här med konkurrens och konsumtion är verkligen hemska saker. Som kan göra den snällaste människa till en häxa och gör häxorna till drakar. Och jag då? jag vill bara hjälpa till.

(Tack Pelle för inspiration i detta ämne samt alla råd)

För makten är min och hela härligheten.

Idag är min kollega åter på jobbet. Jag tänkte skriva kontoret men jag vet faktiskt inte var hon är exakt. Hon var på kontoret en liten stund men har sedan sprungit runt och ja... vad vet jag?

Hon bestämde att vi skulle ha någon form av möte, som hon visade mycket lite intresse för och gav mig sedan en arbetsuppgift. För något tag sedan hade det här retat mig till vansinne och jag hade blivit arg och känt mig kränkt av hennes beteende. Men nu tänker jag för mig själv: jag vet saker som inte du vet. Jag vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden i flera länder och att när mitt kontrakt går ut så slutar jag. Det är jag som har makten över mitt liv. Och det är en fantastisk känsla.

Att sitta på kunskap som andra saknar. Att veta mer än sin "moståndare" är det lättaste sättet att bli mäktig.

Så här sitter jag och ler inombords och ger hennes skitgöra. För jag vet att det är jag som står som vinnare första juli.

Dags för semester?

Idag är det min andra dag på jobbet efter semestern och jag har blivit väldigt stärkt i mitt beslut om att det inte är det här som är rätt för mig. Delvis för att jag under arbetsdagen igår inte fick någon som helst överlämning, det fanns inget planerat trots att min kollega ska vara borta till tisdag minst. Hela kontoret befinner sig i kaos och våra nya tillförordnade chefer sköter sig väl inte så jättebra utan använder olika härskartekniker för att hålla personalen i schack.
Jag har med andra ord stärkts i mitt beslut att inte arbeta kvar på det här företaget.

Under semestern så slog det mig som en blixt från klar himmel att man inte ska ha det så som jag har haft det sen i november. Jag har mer eller mindre varit konstant sjuk, jag har bara varit på jobbet i två dagar, egentligen bara en dag och är redan snuvig igen. Och efter jobbet har jag varit helt slut. Jag har inte orkat någonting, precis som på helgerna. Och så vill inte jag leva mitt liv. För mig är inte arbetet hela livet, utan det är det som ligger efter jobbet som är intressant. Eller i alla fall minst lika intressant. Och det vill jag hinna uppleva.

Under semestern var det många tidiga morgnar och sena kvällar och ändå var jag aldrig trött. Inte alls på det sättet som jag kan vara när jag jobbar. Jag höll inte på att dö av trötthet klockan halv sex på kvällen. Jag blev också påmind om att jag är morgonpigg något jag inte har känt mig som på ett halvår.

Sista juni går mitt kontrakt ut här och då ska jag förhoppningsvis ha kommit på vad jag ska göra med mitt arbetsliv. Jag trivs väldigt bra här i London och vill stanna kvar. Jag är inte ett dugg orolig. Jag kan tänka mig både att arbeta och att plugga och är mycket kompetent så jag är inte alls orolig för hurvida jag ska hitta något eller inte.

Efter två dagar, en heldag och en timme av dag två, så sitter jag nu och drömmer och längtar efter semester. Och det är inte ett bra tecken.

Hur ska det här gå nu då?

Nu är jag hemma igen och imorgon är det dags för vardagen att återkomma med jobb. När jag tänker på jobbet så får jag "ont i magen". Under semesterns gång så har jag insett att jobbet som jag älskar kanske inte är så bra för mig. Missförstå mig inte nu. Arbetsuppgifterna är en dröm. Jag älskar det jag får göra på jobbet. Hitta på nya kreativa sätt att hjälpa människor att komma dit de vill. Men det finns två problem. Ett är att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Inte av mina kunder utan av företaget. Av mina kollegor och överordnader. De är också mitt andra problem. Mina kollegor och kanske framför allt en. Som gör att det blir tråkigt. Det är väldigt mycket skitsnack. Så nu ska jag se över hur framtiden ska se ut. För som tur är så skapar ju jag den. Helt själv!

Imorgon kommer lyckan

Jag sitter här och funderar på förändring. För det är det jag jobbar med. Att hjälpa folk till en förändring. men jag har ingen chans när personen i fråga inte vill förändra sig. Det måste, som jag skrivit om tidigare, finns en drivkraft hos personen i fråga. Och det är väl egentligen inte svårare än så att om du vill förändra dig själv eller den situation du är i så finns det alla möjligheter till att göra det.

Helt ärligt så kan du faktiskt förändra hela världen. På många sätt. Min tanke är att jag börjar med mig själv, precis så som jag gör på jobbet. Där jag hela tiden utmanar mig och provar nya saker för att kunna lära dessa vidare eller det motsatta inte rekommendera den eller den träningsformen eller produkten.

När du väl har bestämt dig för att du vill förändra dig själv eller något annat i din situation, hela världen är ju faktiskt en situation som vi befinner oss i även om den är stor och abstrakt, då är det dags att sätta upp mål.

För bannad

Det sägs att du kan prata ett språkflytande när du kan uttrycka dina känslor på det språket. De allra flesta kan lära sig ett språk hur bra som helst men när det väl kommer till de stora känslorna så kan de knappt uttrycka de på sitt modersmål. Och för oss som är uppväxta i världens olika hörn så tar vi oss ofta tillbaka till vårt modersmål när vi blir arga eller glada och tänker på det språk vi är mest bekväma med.

De stora känslorna vill jag oftast uttrycka på engelska. Jag har till och med svårt att skriva på svenska just nu för att jag är arg. När jag ska uttrycka stora känslor på svenska, som ÄR mitt modersmål, gör jag det alltid på norrbottniska (vilket är en dialekt jag inte har någon som helst koppling till). "För bannad" är två ord som beskriver mig bra just nu.

Didaktik är verkligen otroligt intressant. Speciellt i kombination med språk.

Ta ansvar!

ja kära vänner, nu har jag skrivit mycket om att man måste ta tag i sitt liv och ta för sig. Här kommer ett exempel.

När jag får in en ny kund så lägger vi upp en plan för 10 veckor, efter detta ska vi se resultat. Om det är något litet som inte kan hinnas med så kan vi förlänga planen med mellan 5 och 10 veckor. Självklart förväntar vi oss inga färdiga resultat på 10 veckor men vi förväntar oss att framsteg har gjorts och att de vet hur de på egenhand kan nå sina mål.

jag har en kvinna som har varit hos mig sedan 27 augusti. Hon är alltså uppe i 25 veckor. Och hennes framsteg är minimala. Och vill ni veta varför? För att det aldrig är hennes ansvar. Igår kväll var jag pga föreläsning för hela avdelningen tvungen att ställa in vårt möte och gav henne en hemuppgift och ett nytt möte idag. På mötet var hon otroligt arg. Hon hade inte gjort "läxan" och det var ju mitt fel, hon har inget internet och jag var inte på jobbet. Jag var på kontoret hela dagen och lokaler fanns att tillgå samt medel för läxan. Men istället för att ta ansvar för sitt liv. försöka. göra de saker som man får tips om för att få till en förändring och tillgodo göra sig ny kunskap.

Och här har vi en lärdom. Så länge du inte tar ansvar för din egen framtid. dina egna känslor och ditt eget liv. Så kommer du inte komma någonstans.

Angående den här kvinnan så kommer hon inte få fortsätta projektet hos oss. Det betyder att hennes arbetsgivare har kastat ungefär 28 000 kronor (exklusive utrustning) i sjön. Hon kommer troligen inte få fortsätta arbeta där hon jobbade utan kommer få bli arbetslös. Mindre pengar, hårdare krav. Och allt detta för att hon faktiskt inte tog ansvar för sitt eget liv.

Konsten att skapa vardagsmysterier

På mitt jobb, eller om vi ska vara ärliga på alla jobb jag har haft, så är jag känd för att skicka iväg konstiga mail. Detta har jag inte slutat med för att jag bytt jobb och land.

På mitt förra jobb råkade jag avsluta mailet till administrationen med "kraaaaaaaam" vilket jag inte skriver till någon, i alla fall inte med så många A:n.
Igår skickade jag iväg ett arg mail om en person som behövde åtgärdas men glömde skriva vem personen var och när jag sökte jobb här glömde jag skicka med namn och kontaktuppgifter.

Det fungerar ju ändå. Små mysterium kanske är något alla vill ha i vardagen.

En vanlig dag

Idag var det en vanlig dag på jobbet. Halva kontoret är på konferens så de befann sig på annan ort. Vi passade därför på att vända upp och ner på deras respektive kontor.

Tycker jag har fått mycket gjort. Har ringt massa samtal, haft samtal med kunder, skickat iväg ett förslag till vår största kund, osv.
Jag har noterat att jag får mer gjort och är mindre stressad då min kollega inte är här. Hon är alltid hyperstressad och det smittar lixom även om jag inte är stressad själv egentligen. Samtidigt som det nu när hon varit sjuk hela veckan och det börjar bli lite för mycket att göra. Men jag har ingen egentligen förhoppning om att hon kommer imorgon hellre.

Det har hur som helst varit en bra dag på jobbet Nu ska jag hem, städa undan lite, kolla om jag kan slänga i en tvätt, ätamiddag och se på pretty little liars. Kanske händer det något?

Om jag gifter mig så ska jag se ut så här. På bilden är på Grace Kelly som jag varit lite besatt av under dagen.

God morgon från jobbet!

Den här veckan har vi sjuukt lugnt på jobbet. Jag har fått en del gjort men det ser ovisst ut efter nyår eftersom att upphandlingarna går ut på fredag så vi får reda på i mellandagarna om vi vunnit eller inte (om vi har tur). Det hela blir ganska utflippat men samtidigt segt. Sitter och räknare ner minutrarna till rasterna.

Men jag trivs och jag är väldigt nöjd över att jag tog den här chansen. Jag har verkligen ett fantastiskt givande jobb med underbara kollegor.

Och det ser inte ut att bli en vit jul här i alla fall...

Just do it

Jag gillar den sloganen, "just do it", nu är jag ju delvis partisk men vad gör det. Jag tycker att det finns något väldigt bra i att uppmana människor i att tänka mindre och göra lite med.

Jag  kan bara tala för mig själv, jag mår så mycket bättre när jag bara gör saker utan att analysera minsta detalj. Att ha koll på mina egna tider och faktiskt inte vara chef nog att förklara för andra eller ha ansvar för någon annan än mig själv det är fantastiskt!

"just do it" säger jag ungefär 800 gånger om dagen och det är också en del av vår signatur i ett mail. Men den inställningen kommer också vissa förpliktelser. Du ska jobba snabbt. Kunna ta snabba beslut och ta konsekvenserna av de besluten.
Ibland blir det bra och ibland går det åt helvete. Men det jag vill ha sagt är, ta chansen!!

Din svaghet är din styrka

Jag skulle aldrig någon sin använda ordet anorektiker för att beskriva mig själv. Jag skulle inte heller använda ordet anorektiker för att beskriva den jag har varit. Däremot har jag inga problem med att erkänna att jag i perioder inte har ätit.

Anorektiker de är väl människor som är väldigt unga, olyckliga, som strävar efter ett utseende som inte alltid är rimligt och som framför allt någon gång har gjort ett medvetet val att inte äta. Och sedan bara fortsatt på den vägen.
Nog för att jag också har varit ung, men inte så ung! Nej för mig kom problemen med maten senare i livet. Och olycka var absolut den direkta orsaken men jag gjorde aldrig ett medvetet val att inte äta. Jag orkade bara inte. Att lyfta gaffeln från tallriken till munnen var otroligt jobbigt, för att inte tala om att tugga maten. Ja för att laga mat eller handla, det har aldrig varit ett problem för mig.

Jag är en välutbildad människa. Jag är tom utbildad kostrådgivare på universitet ändå hamnar jag i ett otroligt destruktivt beteende när det gäller mat. När jag var som sämst vägde jag 35 kg. Det ger mig ett BMI på 14.2 vilket är extremt underviktig.
Jag har alltid varit smal och jag har alltid haft lättare för att gå ner i vikt än upp i vikt. Att jag inte åt var inte en medveten handling, det var inte ett rop på hjälp, det var mer bara ett uttryck för allts hopplöshet.

På måndag ska jag stå inför 300 flickor mellan 15 och 17 år och berätta om mina erfarenheter. Jag ska berätta för dem hur man äter rätt. Jag ska säga att det kan vara jävligt svårt, jag klarar det inte alltid. Det är lätt att halka dit när det kommer till störningar i ätbeteendet. Både att äta för mycket och för lite. Jag ska säga att livet handlar om balans. Att inget blir lättare för att du inte har ätit.

Och jag skulle göra vad som helst för att få mina perioder av självsvält ogjorda, men det förflutna går inte att ändra, därför väljer jag att vända min svaghet till en styrka. jag gör mig själv mer trovärdig genom att berätta det här för folk. För vem vill egentligen höra på någon som är perfekt?

Den långa veckan är snart slut!

Den här helgen i Hamburg har verkligen varit intensiv. Så många nya ansikten och jag har arbetat med två människor som jag inte alls kände sedan tidigare. Men tröttheten kan många gånger vara ens bästa vän och vi har skrattat åt allt och inget.

Men oj, vad skönt det ska bli att komma hem igen ikväll. Jag längtar efter min egen säng och att bara sitta i soffan med en kopp te. (det gör ju inget att mitt favoritprogram är på TV ikväll heller). Att gå upp till jobbet imorgon känns tung men tiden går så fort. Det är två veckor kvar till första advent och 1.5 vecka till jag är i Sverige en sväng igen. Den här gången blir det dock bara en dejt med norra Sverige då jag ska träffa Ola. Min fd. Sambo och livskamrat.