Nytt ljus

Har ni varit i den där situationen att ni ser en person i ett nytt ljus? Det kan vara en bekant som man plötsligt inser är mer intressant än man trodde, en vän som man blir kär i eller, som i mitt fall, en vän som man inser inte är det längre.

Det låter så hemskt men jag har insett att en av mina närmaste, eller fd närmaste vänner, är så puckad. Jag kan inte använda något annat ord än puckad. Hen uttrycker åsikter helt utan grund, i alla ämnen som finns i världen. Ofta är dessa helt felaktiga. Hen ändrar sig ofta och får mig att känna mig som om jag missuppfattar hen, när jag är ganska säker på att hen vänder kappan efter vinden.

Hen saknar helt självinsikt. Då personen just gått igenom ett uppbrott från sin partner så var min tanke att vara ett stöd, men det gick inte då personen inte kan se något utifrån utan tror att universum kretsar kring hen.

Ja, det gör mig ledsen på ett sätt som är svårt att förklara. Jag känner mig lurad (vilket iofs kan bero på att personen tidigare har varit oärlig mot mig) samtidigt som jag är ledsen för att vi inte längre är vänner.

Jag önskar mig ibland det där okomplicerade i barnvänskaper. Antingen var man vänner eller så var man det inte, och det spelade kanske inte så stor roll. Ja tänk vad skönt det var, och tänk var korkad jag var som önskade att jag var stor då.

Sluta snacka börja agera!

Här i London har jag lärt känna ett gäng på fem personer som är från Afrika, ja jag säger Afrika för de är alla från olika länder i nordvästra Afrika. De har under flera år flytt från sina respektive hemländer och på vägen träffat varandra och nu har de fått asyl i Storbritannien.

Det är fyra män och en kvinna (samt hennes dotter på ca 4 år) och orsaken till deras flykt är männens sexuellaläggning. De är alltså homosexuella och för detta är de jagade och förtryckta i sina hemländer, det är tom olagligt för dem att vara homosexuella. Det är en av dessa som jag har en djupare kontakt med och vi har nog blivit ganska bra vänner. De har varit här i 12 månader snart och han pratar redan engelska flytande. Visst blir det fel ibland men jag är otroligt imponerad av hans vilja och hans språkutveckling. Han vill, precis som de andra, inget hellre än att få ett jobb men även här är det svårt som "invandrare" att få jobb. Det är också så att den här mannen pga sjukdom måste byta yrkesinriktning.

Nu har han hittat en vän i Stockholm och har en önskan om att få flytta till Sverige och Stockholm. Tanken är först på prov för 6 månader eller ett år och sedan kanske permanent. Han är mycket olycklig i London även om han gör sitt bästa för att trivas och passa in.

Perfekt tänkte jag och ringde en vän som ska hyra ut sin lägenhet från januari och tre år framåt. Jag förklarade kortfattat ovanstående för henne och sa att hennes lägenhet är perfekt för honom. Pengar är inget problem, han är social, rolig, ordningssam och det finns tom rekommendationer som inte är från mig om hon vill ha det.
Hon lät tveksam. Detta trots att hon pratat om att hyra ut lägenheten från januari i två år. Hon måste först få besked från universitetet hon vill gå på. Ja, ja... hon kanske hade en dålig dag tänkte jag.

Så idag mailade jag henne. Och frågade om min vän kunde få stå först i hennes uthyrningskö och om hennes tanke fortfarande är att hyra ut lägenheten? Han har ju också tre månaders uppsägning och det är ju en del att ordna med en så lång flytt.
Hon svarade att om han ska ha besked nu så kan hon inte ge det utan då bör han söka annat boende. Hon kunde alltså inte ens lova honom att OM hon hyr ut så får han hyra den. Hon kunde inte svara på om hon skulle hyra ut eller inte. Vad tanken är.

Detta är en person som alltid står upp för invandrare. Som säger sig själv vara emot rasism och som fördömer folk som har fördomar.

Nu vet inte jag varför hon inte kan ge honom några garantier för att få hyra lägenheten. Men min känsla säger mig att det är för att han är homosexuell och invandrare och muslim.

Och därför säger jag nu att det är slut pratat och dags för att börja handla. För det är lätt att säga att du accepterar alla och trivs i en förort. Men hyr du ut din lägenhet till en mörkhyad? och det är lätt att säga att du accepterar homosexualitet  men har du någon i ditt umgänge med en annan sexuelläggning än din egen? Gick du i pride paraden? Ställer du dig upp och visar att du är FÖR mångfald eller är det något du bara säger?

Handling väger tyngre än ord. Ska vi bli av med rasism och negativ särbehandling, homofobi och förtryck, då är det ta mig fan dags att sluta snacka och börja agera!

Vart är den där sommaren?

jag ÄLSKAR vintern. Jag älskar snön och det magiska med julen. Jag har bott länge på ställen där man bara har 3-4 timmar dagsljus om dagen under vintern och jag har älskat det. Älskat norrskenen och mörkret. Möjligheten att tända ljus och bädda ner sig med en god bok. Men den här vintern är oändlig. Det blir aldrig riktigt varmt! Och jag blir galen!! På allvar!

Vart är sommaren? Hela min kropp skriker efter värme och sol. Att få slappna av helt och hållet och kanske tom svettas lite. Jag drömmer om att få bada bastu och tro att jag ska dö av värmeslag i öknen. De få dagarna i USA gjorde mig gott. Värmen där. Härligt var det! Och det kändes i kroppen. Det kändes avslappnande. Kom igen! NU är det snart maj. Väldigt snart maj! Tom i Norrland brukar snön vara borta och solen värma i maj.

Idag mår jag bra

Efter tre dagar med extrem trötthet, sovit dåligt, drömt om allt möjligt och funderingar mår jag faktiskt rätt bra idag. Lite ont i halsen och huvudet men psykiskt bra. Eller psykiskt okej.

Jag har orkat ringa två samtal. Fått fruktansvärda nyheter och roliga. På börjat någon form av städning. Hämtat tvätt och nu står det en plåt muffins i ugnen. Inte helt fy skam! Visst inte i någon superform men jag orkar leva lite iaf. Har tom tagit tag i saker som jag skjutit upp jättelänge som att beställa bhar över nätet, varför jag nu skjutit upp det...

Lite bättre helt enkelt.

Jag älskar böcker

Jag var fyra år när jag lärde mig läsa. Och då läste jag, som alla som just lärt sig den ädla konsten, allt. Skyltar. Tidningar. Varenda bokstav jag såg.

Mina första böcker som jag blev riktigt kär i är böckerna om Bert och Sune av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag har läst de böckerna tusentals gånger och de står fortfarande på hedersplatsen i bokhyllan och får mig att skratta lika högt då som nu.
Jag älskar fortfarande att läsa. Och jag läser allt. Både för att koppla av och för att utmana mig. För att rymma från verkligheten och för att gör den bättre.
Ja, läsning är en stor del av mitt liv och jag kan inte tänka mig världen utan böcker.

Just därför gör det ont i mig att vi är relativt få som kan läsa. Analfabeterna är många i världen även om utvecklingen går åt rätt håll och fler och fler får gå i skola så är ju frågan: vad ska de läsa? Böcker är dyrt och kanske inte ens trycks på alla språk i världen.

Blondinbella uppmanar idag, då det är världsbokdagen, att ge bort böcker till sina vänner. Vilket ju är en jättefin idé. Men jag uppmanar er att skänka de pengarna till människor som inte har några böcker och inte kan läsa. Till en organisation som hjälper barn att få gå i skola. Här kan du skänka pengar till SOS-barnbyar. 

Och vill ni läsa en av världens bästa böcker om vikten av böcker rekommenderar jag denna vackra och otroligt sorgliga bok. 

Jag vill ju bara hjälpa till

Om ni inte redan har märkt det så lever vi i ett samhälle som bygger på två ord som börjar på K. Konkurrens och konsumtion.
Vi konsumerar allt. Slit och släng är det som gäller både när det gäller saker men också när det gäller människor. Tex så är alla på ett företag utbytbara. Så att någon blir utbränd eller går in i väggen det får man helt enkelt leva med, det finns ju massa människor som kan ta över den personens jobb. Det gäller både städaren i botten av tornet och chefen längst upp. Har du ingen lust att jobba ihjäl dig så kan vi byta ut dig mot en som vill det.
Konkurrensen är det jag lider mest av. Jag är en ganska trevlig person som älskar att prata, komma med idéer och utveckla, både mig själv och andra. Och det går inte alls utan att man får hjälp. Att man är flera. Jag skulle älska att få feedback på det arbete jag utför. Både från mina kunder och från mina kollegor. konstruktiv kritik, som det heter. Inte trycka ner och göra människor illa som det ofta ser ut idag.

Vi kan absolut inte vara vänner med våra kollegor. För vi konkurrerar ju med dessa hela tiden. För de flesta är det svårt att samarbeta. Att visa sina kunskaper och kanske tom ge bort dem. "Jag kan hjälpa dig jag är bra på det där". Nej vi håller hårt i våra kunskaper. Det som gör oss unika. Vi säger att vi kan, bättre än någon annan, men vi vågar aldrig visa det för någon. Utan vi trycker ner. Försöker göra oss stora. Eller de andra mindre.
Vi går bakom ryggen på varandra. Baktalar och försöker göra våra kollegor osäkra. Istället för att jobba för att vi ska svetsas samman och stärka våra medarbetare.

Det här med konkurrens och konsumtion är verkligen hemska saker. Som kan göra den snällaste människa till en häxa och gör häxorna till drakar. Och jag då? jag vill bara hjälpa till.

(Tack Pelle för inspiration i detta ämne samt alla råd)

För makten är min och hela härligheten.

Idag är min kollega åter på jobbet. Jag tänkte skriva kontoret men jag vet faktiskt inte var hon är exakt. Hon var på kontoret en liten stund men har sedan sprungit runt och ja... vad vet jag?

Hon bestämde att vi skulle ha någon form av möte, som hon visade mycket lite intresse för och gav mig sedan en arbetsuppgift. För något tag sedan hade det här retat mig till vansinne och jag hade blivit arg och känt mig kränkt av hennes beteende. Men nu tänker jag för mig själv: jag vet saker som inte du vet. Jag vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden i flera länder och att när mitt kontrakt går ut så slutar jag. Det är jag som har makten över mitt liv. Och det är en fantastisk känsla.

Att sitta på kunskap som andra saknar. Att veta mer än sin "moståndare" är det lättaste sättet att bli mäktig.

Så här sitter jag och ler inombords och ger hennes skitgöra. För jag vet att det är jag som står som vinnare första juli.

Väx upp!

Jag har en vän som jag har ansett vara en av mina närmaste som jag idag har glidit isär från. Jag skrev lite kort om saken tidigare men tänkte faktiskt fördjupa mig lite i det här nu.

Jag och den här personen har aldrig bott i samma stad, utan vi har umgåtts intensivt under semestrar och när vi har haft en helg eller några dagar över. Däremellan har vi skrivit långa mail, ringt och smsat varandra. Nu har hen precis blivit förälder. Vilket så klart förändrar hela livet, antar jag, jag har har ju inga barn själv. Jag var beredd på att vår relation skulle förändras och att vi kanske inte skulle kunna höras som förut. men att vi inte skulle höras alls var jag inte beredd på. Att hen inte skulle bry sig om att svara eller ringa upp när jag har försökt få kontakt det var jag inte beredd på. Jag tycker inte heller att det är ett okej beteende. Att inte svara på kanske en tre fyra veckor. Eller rättare sagt, det är inte ett okej beteende mot något som man anser sig vara vän med.

Hur som helst så gick veckorna. Hen startade en blogg som jag har följt sporadiskt och jag är ganska säker på att hen följer min blogg också. Så vi är ju inte helt främmande för varandra även om vi bara visar varandra ytan. Som man gör med någon man är bekant med.

Precis innan jag skulle åka till USA så fick jag ett sms från den här personen. Hen undrade om vi var osams och jag svarade sanningsenligt att vi bara har glidit ifrån varandra. Inte tagit oss tid att höra av oss och därför inte är lika nära vänner som vanligt. Hen skickade då tillbaka att hon var ledsen över en sak som inträffat. Jag förstod inte alls varken situationen eller vad hen menade och skickade således tillbaka ett sms och frågade vad hon menade. Det här var nu tre veckor sedan. Hen har fortfarande inte svarat.

Och nu skulle jag vilja uppmana er alla att vi (så även jag) är runt trettio. Är det inte slut med det här fjantandet nu? först och främst så behöver väl inte sms vara det forum där vi tar konflikter? Inte heller facebook, twitter eller andra medier med en begränsning är lämpliga för konflikt. Ett telefonsamtal eller varför inte träffas öga mot öga är väl ändå att föredra för att nå en LÖSNING?

För min del finns det ingen konflikt i det här. Självklart blir jag ledsen över att någon som jag trodde var min vän inte ens bryr sig om att svara på sms. Men samtidigt har jag lärt mig att jag inte behöver sånna människor i mitt liv. hur ont det än gör att "ta bort dem".

(och nu kanske jag motsäger mig själv med mitt agerande, men i det här fallet finns det inget sätt för mig att få kontakt med den här personen. Och det är ju min blogg som handlar om mina känslor. Därför har jag ändå valt att publicera det här inlägget. Efter många funderingar.)

Dags för semester?

Idag är det min andra dag på jobbet efter semestern och jag har blivit väldigt stärkt i mitt beslut om att det inte är det här som är rätt för mig. Delvis för att jag under arbetsdagen igår inte fick någon som helst överlämning, det fanns inget planerat trots att min kollega ska vara borta till tisdag minst. Hela kontoret befinner sig i kaos och våra nya tillförordnade chefer sköter sig väl inte så jättebra utan använder olika härskartekniker för att hålla personalen i schack.
Jag har med andra ord stärkts i mitt beslut att inte arbeta kvar på det här företaget.

Under semestern så slog det mig som en blixt från klar himmel att man inte ska ha det så som jag har haft det sen i november. Jag har mer eller mindre varit konstant sjuk, jag har bara varit på jobbet i två dagar, egentligen bara en dag och är redan snuvig igen. Och efter jobbet har jag varit helt slut. Jag har inte orkat någonting, precis som på helgerna. Och så vill inte jag leva mitt liv. För mig är inte arbetet hela livet, utan det är det som ligger efter jobbet som är intressant. Eller i alla fall minst lika intressant. Och det vill jag hinna uppleva.

Under semestern var det många tidiga morgnar och sena kvällar och ändå var jag aldrig trött. Inte alls på det sättet som jag kan vara när jag jobbar. Jag höll inte på att dö av trötthet klockan halv sex på kvällen. Jag blev också påmind om att jag är morgonpigg något jag inte har känt mig som på ett halvår.

Sista juni går mitt kontrakt ut här och då ska jag förhoppningsvis ha kommit på vad jag ska göra med mitt arbetsliv. Jag trivs väldigt bra här i London och vill stanna kvar. Jag är inte ett dugg orolig. Jag kan tänka mig både att arbeta och att plugga och är mycket kompetent så jag är inte alls orolig för hurvida jag ska hitta något eller inte.

Efter två dagar, en heldag och en timme av dag två, så sitter jag nu och drömmer och längtar efter semester. Och det är inte ett bra tecken.

Hur ska det här gå nu då?

Nu är jag hemma igen och imorgon är det dags för vardagen att återkomma med jobb. När jag tänker på jobbet så får jag "ont i magen". Under semesterns gång så har jag insett att jobbet som jag älskar kanske inte är så bra för mig. Missförstå mig inte nu. Arbetsuppgifterna är en dröm. Jag älskar det jag får göra på jobbet. Hitta på nya kreativa sätt att hjälpa människor att komma dit de vill. Men det finns två problem. Ett är att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Inte av mina kunder utan av företaget. Av mina kollegor och överordnader. De är också mitt andra problem. Mina kollegor och kanske framför allt en. Som gör att det blir tråkigt. Det är väldigt mycket skitsnack. Så nu ska jag se över hur framtiden ska se ut. För som tur är så skapar ju jag den. Helt själv!

Döende

En av mina mest positiva vänner brukar säga, som svar på att jag tror att jag ska dö, att för varje andetag kommer du närmare ditt sista. Och ja, det är ju sant men igår trodde jag faktiskt på allvar att jag skulle avlida.

Jag fick en massagebehandling i onsdags, inget fjös (norrländskt ord?) utan en riktig jävla djupkörare och jag grät typ hela behandlingen. Satan vad ont det gjorde. Nu är jag återställd men jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde igår. Av en massage då alltså. jag hade ont i hela kroppen. Mådde illa. Frossa. Som en riktigt influensa. Och mitt i allt detta ska jag städa och packa. packa för en helg i Danmark, en vecka på skidor och en vecka på stranden. det var en utmaning ska jag säga. men nu är det gjort och efter en natts sömn, om än för lite, så är jag på benen igen. Bara lite huvudvärk kvar. Väskan är packad och klockan tre går flyget. 

flyg i all ära men efter flyget får jag åka tåg. Åh det längtar jag till. Min plan är att sova hela resan. Så jag orkar med helgen.
Jag ska läsa om en av mina favoritböcker och drömma om den jag har lite extra kär.

Snart semester

Om fem dagar åker jag på semester. 22 mars till den 10 april. Om jag längtar!? ja!
mest längtar jag efter mitt resesällskap. Längtar så att hjärtat värker. Det var allt för längesedan vi sågs eller ens pratades vid.

Under semestern så ska jag ha bloggstopp. Det längtar jag också efter (men några inlägg är tidsinställda under semestern). Jag vill avgifta mig från internet. Jag läser för mycket bloggar/tweets som faktiskt inte ger mig något. (Troligen kommer jag säkert klicka in på nätet någon gång under resan och kanske får ni då ett litet livstecken).

Tre dalarna, där vi var för några år sedan

Vi tänkte köra på både skidsemester och solsemester. Vi får se hur det går.

Insnöad invandrare

Jag har en stor fascination för andra världskriget och de brott mot mänskligrättigheter som begicks då. Jag tycker att det är intressant hur något så hemskt kan utföras av så många mot så många. vart kommer det där hatet ifrån? Här var det staten som gjorde dessa brott och jag har därför grundsynen att staten (och statliga företag) alltid ska vara på medborgarnas sida. På den mänskliga sidan.

Jag utvandrade FRÅN Sverige när jag var 9 år. Sedan invandrade jag i Sverige igen när jag var 15 och nu är jag återigen utvandrade från Sverige. Jag är fortfarande svensk medborgare. Och kommer troligen alltid vara det. Och visst är det en fördel i alla situationer att vara vit. För det är ju det jag är. Men ändå skilde jag mig från människorna i mitt nya land.

De flesta betedde sig som om de aldrig sett en så vit människa förut. Och kanske hade de inte gjort det heller. Jag har aldrig blivit utsatt för rasism. Utan har alltid mötts med vänlighet, nyfikenhet och med öppna armar. Så har jag alltid också sett på Sverige. Som att vi är ett land där människor kan få hjälp. Där vi kan hjälpa även de som är papperslösa. Där vi inte tittar på hudfärgen för att bestämma om någon är svensk eller utländsk.
Så vad händer Sverige? vi är ju ett rikt land som kan erbjuda människor en trygghet när de inte har något annat. Istället väljer vi att förfölja och trakassera människor på exakt samma sätt som Hitler gjorde med judarna. För det var väl så det började? Att man gång på gång skulle visa upp papper på vem man var? Tysk eller jude? Svensk eller utländsk?

För oss svenskar kanske detta med att man "när som helst" ska kunna legitimera sig och bevisa sin svenskhet inte låter så farligt. Men vad blir nästa steg? vad händer om man just den dagen inte har med sig plånbok? och hur nervös är inte du när du ska gå igenom passkontrollen under en resa? Trots att du vet att du helt lagligt får åka hur och vart du vill. Så känner sig människor i vårt land, varje dag. Och jag tycker verkligen itne att det är något som vi ska acceptera. I Sverige sitter inte svenskheten i hudfärgen, ögonfärgen eller vad man har på sig. Därför kan vi inte hoppa på folk på stan och be dem bevisa detta.

En ännu bättre artikel i ämnet skriven av Jonas Hassen Khemiri hittar ni här. 

Och har ni tänkt på hur storskillnad det kan vara på vilket ord man använder. I USA är barnen till två invandrande personer "First generation americans". I Sverige benämner vi dem som "andra generationens invandrare".
Vilket är mest välkomnande?

Imorgon kommer lyckan

Jag sitter här och funderar på förändring. För det är det jag jobbar med. Att hjälpa folk till en förändring. men jag har ingen chans när personen i fråga inte vill förändra sig. Det måste, som jag skrivit om tidigare, finns en drivkraft hos personen i fråga. Och det är väl egentligen inte svårare än så att om du vill förändra dig själv eller den situation du är i så finns det alla möjligheter till att göra det.

Helt ärligt så kan du faktiskt förändra hela världen. På många sätt. Min tanke är att jag börjar med mig själv, precis så som jag gör på jobbet. Där jag hela tiden utmanar mig och provar nya saker för att kunna lära dessa vidare eller det motsatta inte rekommendera den eller den träningsformen eller produkten.

När du väl har bestämt dig för att du vill förändra dig själv eller något annat i din situation, hela världen är ju faktiskt en situation som vi befinner oss i även om den är stor och abstrakt, då är det dags att sätta upp mål.

Huvudvärk

idag firar jag 2.5 vecka med huvudvärk. Om ytterligare 1.5 vecka är jag bokad för behandling av den. Fram till dess orkar jag inte tänka.

Från djup till yta

Jag tycker det är så tråkigt när jag märker att jag glider ifrån någon av mina bästa vänner. Det kan handla om vad som helst. Barn. Förhållanden. Flyttar. Även om jag vet att detta inte är någon orsak på riktigt för med de allra bästa så spelar ju förhållande, barn och flyttar ingen roll. Man hittar tid för att fortsätta vara vänner.

men tyvärr så kan jag ha missbedömd förhållandet, jag såg oss som bättre vänner än vad vi var. Kanske spelade de en stor roll i mitt liv under en liten tid och sedan går vi vidare åt varsitt håll.

Igår pratade jag med en sån vän. En bästis. Hen har förändrats mycket senaste halvåret (och det har säkert jag också). Hen har slutat försöka nå mig och är svår att få kontakt med både fysiskt och psykiskt. Hen spelar ett spel att allt är bra och att hen är väldigt lycklig men jag vet att så inte är fallet.
För några veckor sedan tog jag beslutet att jag inte orkar vara bästa vän längre. Jag orkar inte engagera mig i hens liv och ge energi och försöka nå fram för jag stångar bara huvudet mot väggen. Så nu är vi bekanta. Vi är inte ovänner, vi kommer kunna umgås civiliserat men jag kommer inte diskutera något djupare med hen.

Och så här om dagen hördes vi. Och jag kände ingenting. Vi pratade om väder och vind och vardag på det allra ytligaste planet. och det var en lättnad. Nu vet jag vart jag har hen.

Att döda ett barn

som ni säkert vet så har jag en gång blivit påkörd. Jag lever och klarade mig därför bra, även fast vägen tillbaka till ett "normalt" liv är både lång och krokig. Tacksam för att jag lever är jag ibland, oftast. Bilolyckor berör mig, just därför att jag lever i det. Och få texter berör mig så som Stig Dagermans "Att döda ett barn". Läs och gråt.

"Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livsty­cke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrat­tar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.

Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skri­kande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker lång­samt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda."

Barn är också människor

igår var jag alltså på barnklädesköpkväll hos en bekant. det finns så många anledningar till att det inte var en bra idé från början men som jag skrev nedan så har jag ju gett mig den på att säga ja till allt, åtminstone en gång. De två största anledningarna till att det inte var en bra idé var att jag inte tycker så mycket om värdinnan och att jag inte har några barn.

Hur som helst, jag blev chockad när jag väl var där. Vi var 8 kvinnor, (alla hade barn utom jag) en tant och en bäbis. Och jag kan inte släppa hur den här bäbisen behandlades. Det drogs och slets i bäbisen. Andra visste bättre vad bäbisen ville när han skrek än mamman som knappt fick en syl i vädret. Alla skulle hålla och pussa och gosa. Detta var alltså kvinnor som inte kände bäbisen särskilt väl. Eller bäbisens mamma.

Glömmer vi bort att den där lilla bäbisen som var 16 dagar är en människa. Som kan bli förkyld av pussar och hosta. Som kanske tycker att mammas famn är tryggast. För inte skulle ni väl tvinga er på en 15 åring med pussar? Eller krama en okänd man på gatan för att han var gullig?
ja!, det är exakt samma sak. De är exakt lika mycket människa och förtjänar att bli behandlade med exakt lika mycket respekt.

Jag säger: ja!

När jag bestämde mig för att flytta hit så sa jag till mig själv att jag måste ge det en ärlig chans. Jag ska ha mer än bara mitt jobb och min sambo. Jag vill ha ett helt liv, jag vill inte gå runt hela dagarna och längta hem. Så sagt och gjort kastade jag mig in i det här med hela mig själv och jag har sagt ja till allt möjligt. För det är lixom så det börjar. Saker som jag nu faktiskt aldrig skulle ha gjort om jag bodde kvar hemma.

Jag har provat att spela handboll igen (det var inte så roligt) och innebandy (roligt). Jag har spelat paddeltennis och fiol, dock inte samtidigt. Jag sjunger i kör och jag har träffat så himla mycket olika människor för jag säger ja till allt. Jag har varit på tuperware-party och idag ska jag på någon barnklädesgrej. Och så var jag på handarbeteskväll med en massa tanter, det är bland det bästa hittills.

Hur som helst, säg ja, för man vet aldrig vad du missar. Du vet inte vad du gillar förän du provat det och det är utvecklande för både kropp och själv och bryta invanda mönster.

Perspektiv

jag älskar perspektiv, speciellt när jag får perspektiv på mig själv och mitt beteende. Ibland är perspektiv mjukt och klingar på fin italienska: "Varför låter du hen behandla dig illa?" och ibland är det en småländsk käftsmäll "Det kan för fan inte alltid vara bra!!" i vilken form det än kommer så ger dig mig något.

Och det är så härligt att ha vänner som är så olika. Några är från de norrländska skogarna, några är från andra delar av Sverige och några är från Utlandet. Några har den utbildningen, den religionen och den bakgrunden. Och det är så värdefullt för mig att få perspektiv, på mig själv och på de situationer som jag lyckas försätta mig i.

Det är inte alltid jag tycker att de perspektiv jag får är rätt. Men det är fint att få en ökad förståelse för världen och för sig själv. Och ibland händer det till och med att jag väljer att förändra mig själv utifrån det perspektiv jag får.

perspektiv