En sjuk månad

Nu har snart första månaden av 2013 gått och jag har varit sjuk i princip varenda dag av den här månaden. har det inte varit det ena så har det varit det andra. Och det sliter så. Förutom att det sliter på kroppen som alltid får jobba så sliter det på psyket. Jag blir deppig helt enkelt. Och trött.
I natt sov jag till klockan tre då det var omöjligt att sova längre. Så nu när klockan börjar närma sig nio så är jag helt slut.

Jag måste därför påminna mig själv, och passar på att påminna er också, om att det är jag som bestämmer över mitt liv (och ni över ert). Jag kan göra den här dagen till en trött dag eller försöka vara glad och positiv och sova en stund när jag kommer hem. Den enda som medvetet kan förändra ditt liv i den riktning du vill är du. Jag vill bli frisk och jag gör allt för att komma dit. och så länge jag är sjuk så måste jag försätta göra allt. Och det gäller dig också. Om du är olycklig eller otrivs i ditt liv. Om du har för mycket på jobbet eller fel jobb, vill studera eller vill inte studera. Vill gå upp eller ner i vikt. Göra slut eller bli tillsammans. Flytta eller bo kvar. Så har du alla de möjligheterna varenda en. Det är upp till dig!

Det som är beroendeframkallande

Igår fick jag en uppenbarelse om internetberoende (som ni säkert vet så är jag aningen besatt av hur både facebook och twitter formar oss och vårt språk).

Jag har haft iphone ett längre tag och nu har jag även ipad (men har dock gått tillbaka till en internetfri telefon privat) och dessa har länge följt med på resor världen över. Så att man kan ringa och smsa men också som underhållning då dessa dyrgripar både kan innehålla musik, film, spel etc. För bara några år sedan var internet nämligen något som hotell och caféer tog betalt för, man kunde tom behöva gå till ett sånt därnt internet-kafé, och det var nog de allra flesta för snåla för att använda på en vanlig (1-2 veckors) semester. Nu däremot är internet något som vi kräver och förväntar oss ska finnas över allt. Under själva resan (tåg, flyg, buss) ska du kunna koppla upp dig, hotellet ska ju självklart ha ett snabbt internet som är gratis och de kaféer och barer vi går till får ju också gärna ha WiFi.

Vad är det vi är så beroende av? Varför kräver vi internet och ständig tillgång till de sociala medierna?

Jag har länge trott, fram till igår, att det handlar om att vi själva vill visa upp oss och visa hur bra vi har det och hur god mat vi äter och hur mycket öl vi dricker. För jag insåg för längesedan att det inte handlar om kommunikation. Det var längesedan de sociala medierna gick från att vara platser där vi interagerar med varandra och har dialoger till att vara ställen där vi basunerar ut vårt liv och vår vardag och hoppas att folk ser det.
Men jag har haft fel, det vi är beroende av och som stressar oss så till den grad att vi måste kolla de sociala medierna även på semester är "de andra". Vi har skapat ett beroende av att ha koll på vad andra gör och säger. Jag kan komma på mig själv när någon av mina favorit bloggare inte har uppdaterat på ett tag med att fundera på vad de nu gör. Varför ska jag bry mig? Den personen har egna vänner och en familj som kan ta hand om hen.
Tänk om du missar något när du är på semester? ja, tänk om du inte får se alla de där bilderna på öl eller mat och solnedgången som dina kompisar eller bekanta lägger upp. För visst är det så att de är de bekanta (eller tom helt okända) som är mest intressanta på sociala medier? de som du faktiskt knappt skulle heja på om du mötte dem på stan.

Om jag skulle säga till dig nu att ta bort alla "vänner" på facebook som du inte skulle ta en fika med en vanlig onsdags kväll visst skulle det vara ganska svårt? Kanske tom ångest framkallande? För det är ju så spännande att se vad din bästa kompis från ettan gör nu för tiden och hur många barn din systers första pojkvän har nu.
Om jag skulle säga till dig att sluta gå in på de där bloggarna som du läser bara för att snoka, där du faktiskt inte får någon inspiration utan bara vill se vad hen har gjort för något idag, visst känns det som om du förlorar en vän?
Om jag sa till dig att sluta följa alla på twitter som du faktiskt inte är intresserad av, människor som du retar dig på eller organisationer som faktiskt inte twittrar så bra, visst känns det lite jobbigt för det är ju "status" att följa många?

Min superkraft

min superkraft har alltid varit att sova. eller egentligen att somna. Jag kan somna på ungefär fyra sekunder precis vart som helst. Bilar, tåg, flygplatser, badkar, jobbet, under skrivbord platserna där jag har sovit är oändliga. och jag älskar det. Jag känner många människor som mer eller mindre ha problem med sömnen. Svårt att somna pga stress eller för mycket i livet. Det har aldrig hänt mig. Att sova är min gåva.

Olyckan har länge varit min kryptonit. Sedan dess kan nog nätterna då jag sovit hela natten räknas på tänderna. På tre år har jag alltså sovit 30 nätter, eller hur många tänder har man?
Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inget blev gjort. Jag ville inget. Orkade inget. Ville bara gråta.

Så igår kväll tog jag hostmedicin och den var stark Och jag har sovit som en stock i natt. Jag vaknade pigg. det var en helt absurd känsla. Att vara pigg, är det så här det känns? Att inte vilja skjuta sig av trötthet varje morgon är det normala inte motsatsen. Jag är i chock!
Och jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag fått sova ordentligt i natt.

motsägelsfulla känslor

Jag hatar motsägelsfulla känslor, typ när man är kissnödig och törstig på samma gång. Jag vet lixom inte vad jag ska göra först. vad är det kroppen egentligen behöver?

Just nu saknar jag mina bästa vänner hur mycket som helst. Jag saknar att få snacka skit och gråta. Och skratta så klart. Att få råd och ge råd. Men av någon anledning så vill de gärna sprida ut sig. Filippinerna, Peru, Göteborg, Danmark, Thailand, Stockholm, Italien. Ja de är ta mig fan över allt förutom där jag är, dvs här.

Samtidigt som jag saknar dem så det värker i kroppen så vill jag inte åka någonstans. Det blir för hattigt och hittigt. Men de får gärna komma hit. vilket de inte gör...

Och fast än jag inte vill något annat än att träffa dem så vill jag inte heller något annat än att vara ensam. Vad vill jag då? vara ensam eller tillsammans? Prata eller vara tyst? Umgås eller sova? jag blir så less och trött. på allt. men framför allt på mig själv.

lockande.

Vad gör jag här?

Allvarligt talat, både idag och igår så är det otroligt att jag ens är på jobbet. Ännu mindre att jag inte går hem. Jag har ont. Typ lite överallt.
Jag har som en ny smärta i höften. Det typ trycker där. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det men det är som om troskanten skär in JÄTTEmycket och som om jag hade otroligt stora trosor. Som ett tryck över skadan.

Jag skulle tro att det är den här förkylningen som spökar och kanske har satt sig i det som ännu inte (efter 3.5 år) är läkt. Jag vill bara hem och dricka te och sova och bli frisk. Men snart så, 1.5 timme kvar sen ska jag hem. Och förhoppningsvis kan jag sova lite bättre på den nya medicinen.

Att träna varje dag skiter sig ju direkt och då är jag inne i den onda cirkeln. jag går ner i vikt. Jag får ondare osv. Så nu MÅSTE jag bli frisk. MÅSTE!

jag har gett mig själv tillåtelse att vara slapp idag också, vi har ändå inte så många kunder inne då det är snökaos. men imorgon är jag helt inställd på att jag kommer vara piggare. Och det ska bli så härligt!

Vill bara lägga mig och läsa

En dålig dag

Så här kommer tio saker som gör mig glad:

1. Mina kollegor

2. Tankarna på min superbraiga bok som väntar hemma.

3. Sömn

4. Kaffe, gott kaffe!

5. Sms

6. Vetevärmaren

7. Älgar

8. Make it or break it

9. mail från människor som irriterar sig på samma saker som jag.

10. Att det bara är nio veckor kvar nu!

Otacksamhet

Det går ett rykte om mig som är helt felaktigt, det ryktet handlar om tacksamhet. Att jag skulle vara en tacksam person. Det är jag inte. Jag är ganska otacksam och jag förväntar mig saker i gengäld. Livet står i en enorm skuld till mig.

Du måste vara tacksam för att du lever är det många som frågar efter att jag berättat att jag varit i en olycka och varit väldigt illa däran. Klart att det är gott att leva men det var fan så mycket roligare INNAN jag blev påkörd. När jag var frisk och kry och inte hade ont, sov gott på nätterna, var gladare, sjöng mer och ramlade utan att få panik. Då var jag tacksam. Nu är jag snarare förbannad på livet och förväntar mig att jag resten av livet ska få framgång och lycka serverat på silverfat.

För orsaken till att jag är där jag är idag, 97% bra 3% hopp, är enbart tack vare mig själv. Kanske hade vi änglavakt den där sommarnatten. kanske var det "livet" (ödet, gud) som räddade oss från att dö den där gången. Men då var det också livet som såg till att vi blev påkörda. Man kan väl inte bara tillskriva de positiva sakerna som händer livet?

Läkarna har tvivlat, sagt att det inte kommer bli bra, provat olika behandlingar som gått åt helvete och det är jag som har tagit mig igenom det. Då fanns varken gud eller livet med mig. Det har varit tårar, chess och starka mediciner.

Visst finns det saker jag är tacksam för, men tacksamhet är något jag förknippar med det man fått "gratis" av livet. Jag har kämpat stenhårt för att vara där jag är. Mentalt och fysiskt.

Det finns massa saker som jag är tacksam för. Saker som har hjälpt mig på vägen. Vänner. Chess. TVserier. Filmer. Och självklart är jag tacksam för detta. Men tacksam för att jag lever är jag inte. För det har jag fan kämpat stenhårt för att göra.