Att döda ett barn

som ni säkert vet så har jag en gång blivit påkörd. Jag lever och klarade mig därför bra, även fast vägen tillbaka till ett "normalt" liv är både lång och krokig. Tacksam för att jag lever är jag ibland, oftast. Bilolyckor berör mig, just därför att jag lever i det. Och få texter berör mig så som Stig Dagermans "Att döda ett barn". Läs och gråt.

"Det är en lätt dag och solen står snett över slätten. Snart skall klockorna ringa, ty det är söndag. Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnor skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golven och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livsty­cke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid bilen en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrat­tar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de skall åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt långt ut.

Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä på soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och ser bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och telegrafstolparna skymta förbi som gråa skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar om hur blankt det skall ligga.

Ty så obarmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker av fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet självt kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en lång blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

Efteråt är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skri­kande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger orörligt på mage med ansiktet hårt pressat mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt att köpa socker och skickar sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som har dödat ett barn åker lång­samt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skils är det fortfarande under tystnad och mannen som dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han i stället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda."

Barn är också människor

igår var jag alltså på barnklädesköpkväll hos en bekant. det finns så många anledningar till att det inte var en bra idé från början men som jag skrev nedan så har jag ju gett mig den på att säga ja till allt, åtminstone en gång. De två största anledningarna till att det inte var en bra idé var att jag inte tycker så mycket om värdinnan och att jag inte har några barn.

Hur som helst, jag blev chockad när jag väl var där. Vi var 8 kvinnor, (alla hade barn utom jag) en tant och en bäbis. Och jag kan inte släppa hur den här bäbisen behandlades. Det drogs och slets i bäbisen. Andra visste bättre vad bäbisen ville när han skrek än mamman som knappt fick en syl i vädret. Alla skulle hålla och pussa och gosa. Detta var alltså kvinnor som inte kände bäbisen särskilt väl. Eller bäbisens mamma.

Glömmer vi bort att den där lilla bäbisen som var 16 dagar är en människa. Som kan bli förkyld av pussar och hosta. Som kanske tycker att mammas famn är tryggast. För inte skulle ni väl tvinga er på en 15 åring med pussar? Eller krama en okänd man på gatan för att han var gullig?
ja!, det är exakt samma sak. De är exakt lika mycket människa och förtjänar att bli behandlade med exakt lika mycket respekt.

Jag säger: ja!

När jag bestämde mig för att flytta hit så sa jag till mig själv att jag måste ge det en ärlig chans. Jag ska ha mer än bara mitt jobb och min sambo. Jag vill ha ett helt liv, jag vill inte gå runt hela dagarna och längta hem. Så sagt och gjort kastade jag mig in i det här med hela mig själv och jag har sagt ja till allt möjligt. För det är lixom så det börjar. Saker som jag nu faktiskt aldrig skulle ha gjort om jag bodde kvar hemma.

Jag har provat att spela handboll igen (det var inte så roligt) och innebandy (roligt). Jag har spelat paddeltennis och fiol, dock inte samtidigt. Jag sjunger i kör och jag har träffat så himla mycket olika människor för jag säger ja till allt. Jag har varit på tuperware-party och idag ska jag på någon barnklädesgrej. Och så var jag på handarbeteskväll med en massa tanter, det är bland det bästa hittills.

Hur som helst, säg ja, för man vet aldrig vad du missar. Du vet inte vad du gillar förän du provat det och det är utvecklande för både kropp och själv och bryta invanda mönster.

SMS-svars guiden

Hur länge kan du vänta på ett svar på ett sms? när har du tillåtelse att bli sur? När dröjer ett svar för länge?
Isadora sitter inne på svaret:

Du skriver:
"Jag vill dö"
Svar bör komma inom: en timme

Du skriver:
"Jag har dött"
Svar bör komma inom: tre timmar

Du skriver:
"Jag kommer att dö"
Svar bör komma inom: sex timmar

Du skriver:
"Hur mår du?"
Svar bör komma inom: 36 timmar

Du skriver:
"Har du lust att ses någon dag?"
Svar bör komma inom: 48 timmar

Du skriver:
"Har du sett det senaste avsnittet av den där TV-serien vi följer? Gud vad spännande det var!" 
Svar bör komma inom: två veckor

Du skriver:
"Har du tänkte på att en kötbulle ser ut som en väldigt rund bajskorv? Bajsbulle! HAHA!"
Svar bör komma inom: ett och ett halv år

Perspektiv

jag älskar perspektiv, speciellt när jag får perspektiv på mig själv och mitt beteende. Ibland är perspektiv mjukt och klingar på fin italienska: "Varför låter du hen behandla dig illa?" och ibland är det en småländsk käftsmäll "Det kan för fan inte alltid vara bra!!" i vilken form det än kommer så ger dig mig något.

Och det är så härligt att ha vänner som är så olika. Några är från de norrländska skogarna, några är från andra delar av Sverige och några är från Utlandet. Några har den utbildningen, den religionen och den bakgrunden. Och det är så värdefullt för mig att få perspektiv, på mig själv och på de situationer som jag lyckas försätta mig i.

Det är inte alltid jag tycker att de perspektiv jag får är rätt. Men det är fint att få en ökad förståelse för världen och för sig själv. Och ibland händer det till och med att jag väljer att förändra mig själv utifrån det perspektiv jag får.

perspektiv

Vi har för många vänner

Här kommer ännu ett inlägg om ett av mina favoritämnen, facebook (sociala medier), de andra inläggen kan ni läsa här, här och här.
Nedan följer dagens tankar.

Jag har vid ett flertal tillfällen läst på sociala medier dessa uppdateringar om hur underbart livet är, hur bra de mår och hur otroligt lyckliga personer är men jag vet att personen faktiskt inte alls mår så bra. Jag kanske tom vet att personen rent ut sagt mår dåligt.

Det finns tillfällen i livet då det faktiskt inte är socialt accepterat att ha någon annan sinnestämmning än otroligt lycklig. Ett sådant exempel är när man får barn. Även fast jag tror att alla mammor och pappor där ute älskar sina barn mer än något annat på jorden så är det också en väldigt stor omställning. Mn ska hitta sina nya roller men inte glömma sitt gamla jag. Man får inte sova så mycket. Man har ingen aning om vad bäbisen vill. Man kanske känner sig ensam. Det finns många negativa känslor som kan uppkomma i samband med barn.
(Andra exempel på tillfällen då man bara måste vara lycklig är bröllop, födelsedagar och examensdagar).

Även fast jag får lyssna till tårar och klagosånger, vilket jag mer än gärna gör, till hur trött personen är, ensam eller ledsen den känner sig så kommer en statusuppdatering på facebook om hur fantastiskt livet är fem minuter efter att vi har lagt på.
Varför? varför ens uppdatera statusen om du inte kan skriva sanningen? varför uppdatera din status över huvudtaget?

Och nu kanske jag har kommit på problemet som lyder: vi har för många "vänner".

Sömnbrist och motstridiga känslor och ensamhet är inget nytt. Jag är säker på att även mina föräldrar och tom mina mor- och farföräldrar hade dessa känslor när de fick barn. Skillnaden är att de inte hade 357 vänner, utan de hade kanske 20 personer som de hade kontakt med. Alla var säkert inte bra vänner, utan även släkt och arbetskompisar är inräknade i detta. Dessa vänner kontaktade dig på sin höjd, 1 gång i veckan. Det fanns bara fasttelefon och brev. Du kunde välja att svara och de som hörde av sig var deras närmaste, mot dem kunde du förhoppningsvis vara ärlig och berätta hur du faktiskt känner dig.

Idag har vi väldigt många "vänner", facebook, twitter, instagram, människorna som har insyn i vårt liv är säkert uppemot 500. Och det är så lätt att höra av sig. När du får barn eller fyller år får du kanske en 200-300 grattismeddelanden.
Hur skulle du kunna erkänna för alla dessa som är så glad för din skull, att du faktiskt inte mår bra.

Nej, för att slippa frågor om hur det är så basunerar du ut att allt är bra. Underbart. Perfekt. och att du är så lycklig.

Vad blir då konsekvenserna?
Jo att även dina bästa vänner och närmaste familj går på din lögn och ingen frågar dig längre hur du mår. Du kommer att bli ännu ensammare. Ännu mer ledsen och få svårare att komma ur din dipp. För hur skulle du efter flera månader av jagmårbra-lögner kunna säga motsatsen?

Ta ansvar!

ja kära vänner, nu har jag skrivit mycket om att man måste ta tag i sitt liv och ta för sig. Här kommer ett exempel.

När jag får in en ny kund så lägger vi upp en plan för 10 veckor, efter detta ska vi se resultat. Om det är något litet som inte kan hinnas med så kan vi förlänga planen med mellan 5 och 10 veckor. Självklart förväntar vi oss inga färdiga resultat på 10 veckor men vi förväntar oss att framsteg har gjorts och att de vet hur de på egenhand kan nå sina mål.

jag har en kvinna som har varit hos mig sedan 27 augusti. Hon är alltså uppe i 25 veckor. Och hennes framsteg är minimala. Och vill ni veta varför? För att det aldrig är hennes ansvar. Igår kväll var jag pga föreläsning för hela avdelningen tvungen att ställa in vårt möte och gav henne en hemuppgift och ett nytt möte idag. På mötet var hon otroligt arg. Hon hade inte gjort "läxan" och det var ju mitt fel, hon har inget internet och jag var inte på jobbet. Jag var på kontoret hela dagen och lokaler fanns att tillgå samt medel för läxan. Men istället för att ta ansvar för sitt liv. försöka. göra de saker som man får tips om för att få till en förändring och tillgodo göra sig ny kunskap.

Och här har vi en lärdom. Så länge du inte tar ansvar för din egen framtid. dina egna känslor och ditt eget liv. Så kommer du inte komma någonstans.

Angående den här kvinnan så kommer hon inte få fortsätta projektet hos oss. Det betyder att hennes arbetsgivare har kastat ungefär 28 000 kronor (exklusive utrustning) i sjön. Hon kommer troligen inte få fortsätta arbeta där hon jobbade utan kommer få bli arbetslös. Mindre pengar, hårdare krav. Och allt detta för att hon faktiskt inte tog ansvar för sitt eget liv.