Det är här vi är

det finns alltid en ursäkt. För allt. Speciellt det du inte vill göra. Jag har skrivit om det förut och tänker skriva om det igen. det är du som har makten i ditt liv. Varje sekund du slösar bort på att göra saker du inte vill eller är olycklig är sekunder du aldrig får igen. beslut kan vara jättejobbiga att ta men i det långa loppet är det jobbigare att inte ta besluten.

Den här helgen gjorde jag precis det jag ville, vilket var ingenting. Eller massor beroende på hur man ser det. jag tvättade. laddade batterierna. Såg i kapp mina serier. Åt god mat. Såg på skidskytte. Åt middag med en god vän.

Det är en av världens bästa känslor, när du är mogen nog att ge dig själv vad du behöver. Inte vad andra säger att du behöver eller vad du tror att du behöver. Utan vad du faktiskt behöver.

Livet och döden hör tyvärr ihop

I söndags kom en efterlängtad liten kille till världen och igår gjorde ytterligare en pojke entré. Fantastiskt och jag är så lycklig för dessa familjer som fått till ökning. Lycklig i livet som verkar flyta på efter en lång och jobbig höst. Nu ser vi ljuset.

Men som alltid (?) kom det ett bakslag, en av mina bästa vänners pappa dog igår natt. Aortan brast i sömnen så det var helt oväntat och den sorg jag känner är obeskrivlig. Martin, som han heter, var också min handbollstränar i många många år och har också spelat en viktig roll i min rehabilitering. Igår när jag fick reda på det fick jag för mig att han tog de kunskaper som han gett mig med sig i graven och att jag aldrig mer skulle kunna spela handboll igen. Eller i så fall måste jag lära mig det igen. Typ som de där timmarna när vi nötte straffar och skruvar mot väggen. Är de borta nu eller?

Jag är fortfarande ledsen. Hjärtat är lite sönder. Och jag har den där stressiga känslan av att jag måste uppskatta allt och alla. Jag skickade kärleks sms till varenda kotte i min telefonbok igår. Jag måste njuta av nuet och säga det. Oj, vad jag grät. För vi är så maktlösa inför döden. Inför vad livet ger oss. det är bara att följa med, göra det vi kan för att vara lyckliga och njuta av varje sekund. För helt ärligt så vet vi inte vilken som är den sista.

Konsten att skapa vardagsmysterier

På mitt jobb, eller om vi ska vara ärliga på alla jobb jag har haft, så är jag känd för att skicka iväg konstiga mail. Detta har jag inte slutat med för att jag bytt jobb och land.

På mitt förra jobb råkade jag avsluta mailet till administrationen med "kraaaaaaaam" vilket jag inte skriver till någon, i alla fall inte med så många A:n.
Igår skickade jag iväg ett arg mail om en person som behövde åtgärdas men glömde skriva vem personen var och när jag sökte jobb här glömde jag skicka med namn och kontaktuppgifter.

Det fungerar ju ändå. Små mysterium kanske är något alla vill ha i vardagen.

En vanlig dag

Idag var det en vanlig dag på jobbet. Halva kontoret är på konferens så de befann sig på annan ort. Vi passade därför på att vända upp och ner på deras respektive kontor.

Tycker jag har fått mycket gjort. Har ringt massa samtal, haft samtal med kunder, skickat iväg ett förslag till vår största kund, osv.
Jag har noterat att jag får mer gjort och är mindre stressad då min kollega inte är här. Hon är alltid hyperstressad och det smittar lixom även om jag inte är stressad själv egentligen. Samtidigt som det nu när hon varit sjuk hela veckan och det börjar bli lite för mycket att göra. Men jag har ingen egentligen förhoppning om att hon kommer imorgon hellre.

Det har hur som helst varit en bra dag på jobbet Nu ska jag hem, städa undan lite, kolla om jag kan slänga i en tvätt, ätamiddag och se på pretty little liars. Kanske händer det något?

Om jag gifter mig så ska jag se ut så här. På bilden är på Grace Kelly som jag varit lite besatt av under dagen.

Dagens tankar

Jag sitter och tänker på hur bra jag har det. Jag har sovit lite så där men är ändå pigg. Hade en dålig start på dagen men är ändå glad. För i grunden är jag lycklig.

Visst kanske det hugger till lite i hjärtat när goda vänner för sitt första barn och jag inte ens har någon att göra barn med, men jag har ju så mycket annat. Och hur skönt är det inte att inte ha några barn. Typ som igår, när jag åt godis och såg på serier för att fira att det var måndag. Hade jag haft ett barn, i vilken ålder som helst, så hade ju det inte fungerat. Ja det är faktiskt riktigt härligt att få rå om sig själv och det njuter jag av.

Träningen går bättre och bättre och snart är det dags för undersökning av ögat. Jag skelar så förbannat. Visst är det lite komiskt? Hej jag blev påkörd och sedan dess så skelar jag massor! (man får skratta). Muskler ska kollas och så där. Sjukgympa för ögat.

Mitt i allt så saknar jag också. Det hugger lixom till i magen i bland av det. För oj vad långt bort ni är. Vissa i avstånd. Vissa mentalt. Vissa är på andra ställen. Vissar passar inte in längre, hur mycket jag än önskar att de gjorde det. Kanske kommer personen göra det igen, kanske inte. Det får framtiden utvisa.

Gör plats för framtiden

Jag tror att vi alla känner igen den där känslan, det är dags att rensa garderoben. Det ligger kläder över hela lägenheten, garderoben är full och allt är i en enda röra. Du har aldrig något att ta på dig, har gått upp fem kilo, bytt jobb och faktiskt bytt stil. Så står du där framför garderobsdörrarna redo att dela upp saker i fyra högar: slängas, bortskänkes, sparas av nostalgiska skäl, ska användas.
Du sorterar och sorterar och när du efter flera timmar ligger 1 plagg i högen med bortskänkes, en gammal illaluktande tränings t-shirt, inget i högen bortskänkes (för om någon annan kan använda det så kan väl du?), 50% av kläderna du inte ville ha ligger i högen sparas av nostalgiska skäl och resten har du kommit på att du visst älskar och kommer att använda när du har bantat/ska på maskerad/imorgon.

Hur svårt är det inte då när man känner att det är livet som behöver rensas. Någonting eller någon tar för mycket energi. Det är för mycket. Något eller någon är fel. Att göra sig av med en människa som du bryr dig om och älskar, och kanske alltid kommer bry dig om och älska, är tusen gånger svårare än att kasta en för liten tröja. Att fundera på om du verkligen är på rätt jobb eller om du ska söka dig vidare till ett annat eller kanske till och med ta steget och utbilda dig är läskigt, ännu mer skrämmande än att slänga de där perfekta (men väldigt slitna) skorna för att hitta ett par nya. Släppa taget om vänner, som tar för mycket energi, är mer skrämmande än att slänga den där tröjan du hade på dig när du fick din första kyss.

Men att rensa ut, slänga, skänka bort, lagra på vinden ger också plats för allt det där nya som ditt liv (eller garderob behöver). Nya vänner, utmaningar, yrken, flickvänner/pojkvänner. Framtiden är spännande och vi kan inte göra någonting åt att den kommer, däremot måste vi göra plats för den,så att inte vårt förflutna tränger bort den.

Du har faktiskt ingen aning

Igår gick det upp ett ljus för mig. Det går upp många ljus för jag tar mig tid att reflektera över mig själv och min omgivning.

Det gällde nätmobbning. Jag har, som många många andra, varit mobbad under delar av min skolperiod och blir upprörd av detta beteende. Jag har tänkt mig att nätmobbning är barn och ungdomar som skickar elaka sms och mail och inlägg till varandra. Kanske rör det sig tom om bloggar där man skriver illa om varandra. När man är 18 år upphör nätmobbningen.

Igår fick jag mig en tankeställare. Det är ju vi, vuxna människor, som bedriver nätmobbning. Vi tar oss friheter på tex twitter som vi inte skulle göra annars. Vi sågar människor i alla former för allt möjligt. Vi skriver om hur fula människor i melodifestivalen är, hur dåliga människor är på sitt jobb eller hur dum i huvudet den ena eller andra människan är. Jag tycker aldrig att det är okej. Men det finns sätt som är sämre än andra. Skriver du till exempel "busschauffören jag åkte med idag var så jävla otrevlig" eller skriver du "busschauffören som körde linje ett som avgick från backaplan 06:33 idag är så jävla otrevlig" så är skillnaden enorm. Den första är, om än ett personangrepp, ett generaliserande. Det andra däremot är det otroligt lätt att hitta vem det är som tweetet gäller.

Och du har faktiskt ingen aning om vem som ser vad du skriver på sociala medier. kanske följer busschaufförens bror eller pojkvän dig? Kanske följer busschauffören dig själv? Det kan du faktiskt inte veta.

Det är ilska och frustration som bubblar över i helt fel forum, visst är det svårt att hitta platser och situationer för att göra sig av med den där känslan men på sociala medier är det helt fel. För du gör en sak som du antagligen inte skulle göra annars? Eller skulle du ställa dig på drottninggatan och skrika "ZLATAN ÄR SÅ JÄVLA DÅLIG!!" eller skulle du klottra en hel husvägg med orden "PERNILLA WAHLGREN HAR FULA BEN!!".
OM du mot förmodan skulle göra detta, skulle du tycka att det var okej för att du var frustrerad och arg? Vilken värdering är det du för vidare till dina barn och medmänniskor när du uppvisar det här beteendet? Och är verkligen sociala medier ett ställe att ta ut sin tillfälliga frustration? Ett ställe där hela världen kan se det och du inte har någon aning om vem som läser, och absolut inte har någon som helst aning om någon faktiskt tar illa vid sig.

(Ber om ursäkt till busschafförer, Zlatan och Pernilla Wahlgren, tycker ni är grymma och tackar på förhand för att jag fått använda era namn i detta inlägg)