Det ska vara svenskt!

Som svensk i utlandet så finns det språk som klingar så fint som svenskan. Och jag som inte har familj här pratar inte ens svenska i hemmet.

Jag kan verkligen sakna svenskan, att höra svenska runt mig. Kollegor och kunde som pratar svenska. Svenska nyheter. Svensk radio (som jag avskydde i Sverige). Höra svenska på stan.

Därför har jag nu börjat sluka allt svenskt, läser bara böcker på svenska och se så mycket svenskt jag kan streamat. Det är också därför bloggen är på svenska.
Nu har jag också blivit lite besatt av svenska musiker. Och de behöver inte sjunga på svenska, vilket är ologiskt. Just nu gillar jag den här låten och texten:

"Det är först när man ger upp som det blir nått nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Och även fast du inte tror det
Askan är den bästa jorden"

I'm sexy and I know it

En av de bästa sakerna med att ha blivit lite äldre är att jag är så sjuktsnygg. Och jag vet om det. Och det räcker!

Det är inte alla dagar jag tittar mig i spegeln och tänker vilken pudding och det är inte alla dagar jag sitter på jobbet och känner mig som ett geni, men även fast dagsformen är lite låg så har jag alltid en säkerhet i mig själv. Jag vet innerst inne att jag är snygg och smart.

Jag har alltid haft bra självförtroende men jag har ändå då och då velat ha bekräftelse utifrån. Det har varit viktigt för mig att få beröm för ett bra betyg, betyget i sig räcker inte. Samma sak med mitt utseende, jag har alltid vetat att jag ser bra ut men vill också att andra ska veta det. Och säga det.

Jag känner en sån lättnad idag när jag ser alla dessa människor (i alla åldrar men framför allt de som är yngre än mig) som hela tiden söker bekräftelse på sociala medier. Närbilder på ansiktet för att visa att det är soligt (borde inte en bild på solen vara lämpligare?) eller en helkroppsbild när du är uppklädd med allvarligt "pose-ansikte" för att visa hur rolig festen är.

Jag behöver inte heller skriva hur duktig jag är. Hur mycket jag har tränat. Hur bra det går på jobbet. Det behöver heller inte vara pinsamt när jag stavar fel eller gör fel. Framförallt behöver jag inte twittra om hur härligt hångel jag hade i fredags, hur mycket jag drack eller hur kär jag är i den och den.

Och jag gillar den känslan. Att välmåendet kommer ifrån. Att de fina stunderna är värda så mycket att de kanske inte alltid ska delas med världen på nätet. Att jag är snygg nog för att inte behöva få det bekräftat från andra. Att ett betyg eller beröm är betydelsefullt utan att andra bekräftar det.

7. säga ifrån

Jag har blivit bra på att säga ifrån. När det inte känns bra eller när saker och ting fungerar. Idag tex sa jag ifrån till min kollega som jag sammarbetar mest med att det inte fungerar. Jag kan inte komma hem och vara helt slut.
Och nu har vi gjort om planering för att se om ett annat sätt fungerar bättre. Det känns mycket bra.

Jag har verkligen inte alltid varit bra på att säga ifrån. jag har sanningen att säga varit rätt mesig. Jaghar hängt med folk och gjort saker som jag inte alls har tyckt varit rolig. Och jag har funnit mig att ta skiten, svälja den och gå vidare. Men inte nu längre.

Gravid, PMS eller mensvärk?

Igår gick jag till läkaren, något motvilligt. Orsaken till att jag gjorde detta var att jag mått illa, väldigt illa, i ungefär 3 veckor. (och jag är fortfarande inte bra även om illamåendet har gått över till svårt att andas och torr i halsen idag). Men hur som helst så gick jag till läkaren med min manliga vän B.

Läkaren antog genast att vi var ett par. Läkaren frågade sedan om jag var gravid vilket jag nekade till, han frågade igen och han skickade till med ut B och frågade en tredje gång om jag var gravid. (Här antar jag att han trodde att jag varit otrogen och därför inte kunde säga att jag var på smällen). Jag sa nej, nej och nej och att graviditet har uteslutits.
Han frågade då om jag hade PMS, ägglossning eller kanske rent av mensvärk?
Inte heller detta kunde jag svara ja på.

Läkaren sa då att jag nog borde ta ett graviditetstest igen, och gav mig ett sådant och skickade hem mig.

Om vi nu tar det från början. jag mår alltså illa. Läkaren känner aldrig på magen. Frågar inte vad jag ätit. Han tar aldrig upp det faktum att jag har diabetes och därför svårt att kontrollera blodsockret. Nej eftersom att jag är kvinna är det självklart något med mina kvinnliga delar som har ställt till det.

Om det hade varit en man som kom in och mådde illa, hade han behandlat denna på samma sätt? Frågat om mannen hade problem med erektionen eller förtidig utlösning för att sedan skicka hem honom? Eller hade han då ställt frågorna om mat och kanske känt lite på magen?

Nu säger jag inte att frågor om graviditet och dylikt ska uteslutas helt, men fy tusan vad förnedrande det är att vara kvinna ibland.

Kära dagbok

Som lite skrev jag dagbok med läppstift. Det var något jag hade fått för mig, tror jag fick både läppstift och dagbok i present typ samtidigt och tyckte väl att de borde användas i kombination. Att skriva dagbok har alltid varit en av mina ambitioner. Men det har fram till för några år sedan varit ett projekt dömt att misslyckas, det händer för lite i mitt liv för att det ska vara värt att skriva om det. Men på senare år har jag insett att det är mycket bra att ha dessa små anteckningar om vad jag hade för mig samt att en dagbok kan användas för självreflektion.

För att fundera över vad du känner och framför allt VARFÖR du känner så och kanske tom hur du kan undvika eller upprepa den känslan. En dagbok eller en blogg eller anteckningar kan hjälpa dig att må bättre. Att prioritera. Att hitta mönster.

Överhuvudtaget tycker jag att vi ägnar lite för lite tid åt oss själva. Och då menar jag inte måla naglarna och unna oss en massage utan den tiden då vi inte sitter med en telefon i ena handen och facebook och twitter i andra. Tid då man kan lära känns sig själv. Lite mer och lite djupare.

Ta er den tiden!

2012 - jag-året

2012 är året då jag har haft fokus på mig själv. Detta gjorde jag under 2012 (tror jag):

1. Åkte till USA med Lukas och Isadora.

2. Åkte till Italien och bara var med goda vänner.

3. Köpte ny lägenhet.

4. Lät någon annan flytta och möblera åt mig.

5. Köpte typ hur många böcker som helst.

6. Flyttade från lägenheten och blev sambo med en av mina bästa vänner i en ny stad.

7. Gjorde många nya vänner och bekanta.

8. Gjorde succé på jobbet.

9. Fick besked om min skada. Nu är jag så bra som jag kan bli. Inte så bra som jag vill vara (Pelle) men lite mer träning och med den där envisa djävulen som bor i mig så kanske det går. Jag har inte gett upp hoppet.

10. Lärde mig att lyssna på kroppen. Inte på hjärtat som löper amok mest hela tiden och inte på hjärnan eller samvetet utan på kroppen.

11. Bokade en resa med Jakob. Nu jävlar ska det åkas skidor. Hoppas jag. Annars ska jag bara sitta där och se snygg ut.

12. Sa tack och hej till de människor jag inte vill ha i mitt liv. Lärde mig att hantera de känslor som de medförde åtminstone för det mesta.

13. Funderade över hur jag vill ha livet, det är jag inte klar med men på väg.

14. Fick gratulera goda vänner till deras framgångar. OS-silver, VM-guld, bröllop och barn. Vi har haft ett fint år tillsammans.

This is how much I care...

Alltså det här med twitter, på nyårsafton satt jag tillsammans med min vän K, vi pratade om vad vi stört oss på under året. Han sa folk. Jag sa folk på twitter. Han sa folk på facebook. Jag sa twitter. Det finns så mycket för mig som är oklart med twitter.

Jag kan förstå facebook, att du vill hålla kontakt med människor och dela med dig av bilder till dina nära och kära. Jag förstår också att du använder dig av facebook i marknadsföringssyften, satan vad reklam det är där nu. Och man ska gilla företag och tjänster och få rabatt eller gratis kaffe. Jag är med på allt detta. det finns en poäng. Sedan håller jag inte med om hur vissa människor använder sig av facebook, men det är en annan femma.

Twitter är för mig helt poänglöst. Det är ett sätt att på dålig svenska bansunera ut lite vad som helst. Att uttrycka en åsikt är en sak, och kanske detta som twitter från början skulle användas till. Men nu ska man också skriva vad man åt till middag, eller inte åt till middag, eller att man är magsjuk (varför har man ett behov av att skriva det?)
Jag har tidigare skrivit om facebook-språket och tänkte också reflektera över twitter-språket.

Något jag har lagt märke till är att på twitter börjar många sina meningar med ordet "att". Det går inte. Det är omöjligt att få till en mening som börjar på ordet att, möjligen kan man få till en bisats med den början. ett typiskt tweet kan se ut så här: att äta pizza till frukost.
eehh... va? meningen är ofullständig, vad hen vill säga kommer inte fram och tweetet blir helt meningslöst.

Vissa människor lyckas bra med twitter och att vara fyndiga på 140 tecken, men de allra flesta misslyckas brutalt!
och jag vet faktiskt inte om jag ska fortsätta twittra. Twittra ut blogginlägg kommer jag nog göra, men läsa twitter och skriva tweets det ä får framtiden utvisa.