Min superkraft

min superkraft har alltid varit att sova. eller egentligen att somna. Jag kan somna på ungefär fyra sekunder precis vart som helst. Bilar, tåg, flygplatser, badkar, jobbet, under skrivbord platserna där jag har sovit är oändliga. och jag älskar det. Jag känner många människor som mer eller mindre ha problem med sömnen. Svårt att somna pga stress eller för mycket i livet. Det har aldrig hänt mig. Att sova är min gåva.

Olyckan har länge varit min kryptonit. Sedan dess kan nog nätterna då jag sovit hela natten räknas på tänderna. På tre år har jag alltså sovit 30 nätter, eller hur många tänder har man?
Igår var jag så trött att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Inget blev gjort. Jag ville inget. Orkade inget. Ville bara gråta.

Så igår kväll tog jag hostmedicin och den var stark Och jag har sovit som en stock i natt. Jag vaknade pigg. det var en helt absurd känsla. Att vara pigg, är det så här det känns? Att inte vilja skjuta sig av trötthet varje morgon är det normala inte motsatsen. Jag är i chock!
Och jag är så fruktansvärt tacksam och lycklig för att jag fått sova ordentligt i natt.

motsägelsfulla känslor

Jag hatar motsägelsfulla känslor, typ när man är kissnödig och törstig på samma gång. Jag vet lixom inte vad jag ska göra först. vad är det kroppen egentligen behöver?

Just nu saknar jag mina bästa vänner hur mycket som helst. Jag saknar att få snacka skit och gråta. Och skratta så klart. Att få råd och ge råd. Men av någon anledning så vill de gärna sprida ut sig. Filippinerna, Peru, Göteborg, Danmark, Thailand, Stockholm, Italien. Ja de är ta mig fan över allt förutom där jag är, dvs här.

Samtidigt som jag saknar dem så det värker i kroppen så vill jag inte åka någonstans. Det blir för hattigt och hittigt. Men de får gärna komma hit. vilket de inte gör...

Och fast än jag inte vill något annat än att träffa dem så vill jag inte heller något annat än att vara ensam. Vad vill jag då? vara ensam eller tillsammans? Prata eller vara tyst? Umgås eller sova? jag blir så less och trött. på allt. men framför allt på mig själv.

lockande.

Vad gör jag här?

Allvarligt talat, både idag och igår så är det otroligt att jag ens är på jobbet. Ännu mindre att jag inte går hem. Jag har ont. Typ lite överallt.
Jag har som en ny smärta i höften. Det typ trycker där. Jag vet inte alls hur jag ska förklara det men det är som om troskanten skär in JÄTTEmycket och som om jag hade otroligt stora trosor. Som ett tryck över skadan.

Jag skulle tro att det är den här förkylningen som spökar och kanske har satt sig i det som ännu inte (efter 3.5 år) är läkt. Jag vill bara hem och dricka te och sova och bli frisk. Men snart så, 1.5 timme kvar sen ska jag hem. Och förhoppningsvis kan jag sova lite bättre på den nya medicinen.

Att träna varje dag skiter sig ju direkt och då är jag inne i den onda cirkeln. jag går ner i vikt. Jag får ondare osv. Så nu MÅSTE jag bli frisk. MÅSTE!

jag har gett mig själv tillåtelse att vara slapp idag också, vi har ändå inte så många kunder inne då det är snökaos. men imorgon är jag helt inställd på att jag kommer vara piggare. Och det ska bli så härligt!

Vill bara lägga mig och läsa

En dålig dag

Så här kommer tio saker som gör mig glad:

1. Mina kollegor

2. Tankarna på min superbraiga bok som väntar hemma.

3. Sömn

4. Kaffe, gott kaffe!

5. Sms

6. Vetevärmaren

7. Älgar

8. Make it or break it

9. mail från människor som irriterar sig på samma saker som jag.

10. Att det bara är nio veckor kvar nu!

Otacksamhet

Det går ett rykte om mig som är helt felaktigt, det ryktet handlar om tacksamhet. Att jag skulle vara en tacksam person. Det är jag inte. Jag är ganska otacksam och jag förväntar mig saker i gengäld. Livet står i en enorm skuld till mig.

Du måste vara tacksam för att du lever är det många som frågar efter att jag berättat att jag varit i en olycka och varit väldigt illa däran. Klart att det är gott att leva men det var fan så mycket roligare INNAN jag blev påkörd. När jag var frisk och kry och inte hade ont, sov gott på nätterna, var gladare, sjöng mer och ramlade utan att få panik. Då var jag tacksam. Nu är jag snarare förbannad på livet och förväntar mig att jag resten av livet ska få framgång och lycka serverat på silverfat.

För orsaken till att jag är där jag är idag, 97% bra 3% hopp, är enbart tack vare mig själv. Kanske hade vi änglavakt den där sommarnatten. kanske var det "livet" (ödet, gud) som räddade oss från att dö den där gången. Men då var det också livet som såg till att vi blev påkörda. Man kan väl inte bara tillskriva de positiva sakerna som händer livet?

Läkarna har tvivlat, sagt att det inte kommer bli bra, provat olika behandlingar som gått åt helvete och det är jag som har tagit mig igenom det. Då fanns varken gud eller livet med mig. Det har varit tårar, chess och starka mediciner.

Visst finns det saker jag är tacksam för, men tacksamhet är något jag förknippar med det man fått "gratis" av livet. Jag har kämpat stenhårt för att vara där jag är. Mentalt och fysiskt.

Det finns massa saker som jag är tacksam för. Saker som har hjälpt mig på vägen. Vänner. Chess. TVserier. Filmer. Och självklart är jag tacksam för detta. Men tacksam för att jag lever är jag inte. För det har jag fan kämpat stenhårt för att göra.

utvandrare

Det är en häftig känsla när man flyttar till en ny stad eller till ett nytt land. Varje gång det har hänt mig så tänker jag att nu har jag möjlighet att skapa om mig själv och bli den jag verkligen vill vara.Sedan slutar det med att jag alltid är den jag var innan. Jag trivs väl med det. Ja jag ska inte klaga alls, jag tycker ju att jag är fantastisk.

Men det som jag måste göra varje gång jag flyttat är att skaffa mig nya vänner och ett nytt liv. Lagsport är den lätta vägen att gå, om det nu finns några lätta vägar. Här i London spelar jag både handboll (på typ AF-nivå) en gång varannan vecka och innebandy. Typiska engelska sporter, eller så söker jag lite efter andra nordiska människor. Jag var sugen på att spela rugby igen men läkaren avrådde mig för att göra det på ett väldigt bestämt sätt så jag får nöja mig med att se någon match någon gång kanske.

Det andra är det som jag kan uppleva som lite jobbigt och det är att jag "måste" säga ja till allt. Jag har lovat mig själv att jag ska göra det. Jag har ju faktiskt ingen aning om vilka som är roliga att hänga med utanför jobbet eller vilka jag kommer klicka med av de människor jag möter. Så jag säger ja till allt, sedan får jag börja sålla. Nästa vecka ska jag på tupperware-party. Jag trodde inte ens tupperware gjordes längre och känner mig som en supertant. Jag ska på konsert. Jag ska få besök. Jag ska på after work med jobbet. Ja jag säger ja till allt. 

Även fast inte allt är jätteroligt så är det spännande, jag får prova massa nya saker och möta massa människor som jag aldrig skulle ha mött annars.

Jag älskar mitt jobb men...

Det kräver någon visst att arbeta med människor, Att åtta timmar om dagen var omringad av folk som ville en något. Och oftast (läs: alltid) så vill de att jag ska göra något för dem. Det är aldrig någon som kommer och säger jag skulle vilja bjuda på en kopp kaffe. Visst det är mitt jobb att göra saker för andra och det är underbart men idag vill jag inte.

Jag är trött på att vara social och trevlig. Idag ska jag iofs inte möta några kunder. Men då är jag sur över det också. Att arbeta med människor innebär att du hela tiden behöver vara inspirerad för att orka vara inspirerande. Vissa dagar, typ som idag, har jag inget tålamod alls med mina strulande kunder. De som inte gör det som är bestämt, inte orkar inte kan inte vill. Det är dessa kunder jag ska ta kontakt med idag hör vad som är fel och vad vi kan göra för att hjälpa dem. jag har egentligen bara lust att skrika RÖR PÅ FLÄSKET!! Men det får jag så klart inte.

Nej idag lyser inspirationen med sin frånvaro och jag längtar bara hem. Och klockan är snart halv nio. Lång dag. Kan vara världens längsta.