Here come again

jag tror att alla människor har en person i sitt liv som de är extra svag för. Det kan vara en vän eller en partner.

Den personen kan alltid komma åt dig. Alltid röra dig i det innersta och det är inte alltid en bra sak. Med hej så får personen dig att smälta och fast du vet att personen inte är bra för dig så kan du inte låta bli att ge hen ännu en ny chans.

Jag har så svårt att sluta bry mig. Att sluta vara nyfiken och hoppas att personen har det bra. Och personen kommer alltid åt mig. Får mig alltid att fundera, på ett negativt sätt.
Jag har verkligen inga murar som inte han kan slå sönder. Inga tvivel som inte han kan skapa. Och ändå kan jag inte låta bli att tycka så ofantligt mycket om honom.

igår städade jag köket

Jag fattar inte riktigt hur folk kan blogga dagligen om vad de gör, eller så gör jag för lite intressanta grejer, igår tex lagade jag färsbiffar och sedan städade jag köket.

Därför kommer en lista:

10 saker jag vill göra NU:

1. Åka skidor

2. Promenera i solnedgången i Sorrento

3. Sitta på ett café med en kaffe och läsa en bra bok.

4. Sticka strumpor och bli klar med dem väldigt fort.

5. BADA, vart som helst. Känna vatten runt kroppen!

6. Njuta av julfriden som infinner sig EFTER jul.

7. Träffa alla mina underbara och fina vänner som inte är här.

8. sova

9. hitta en riktigt bra bok och bli helt förälskad i den.

10. känna pirret i magen.

Absolut ingenting blir gjort

Jag känner mig som en riktig jetseter, igår Geneve, idag hem igen. Och jobbet känns jääävligt tungt vilket kan bero på två saker.
ett) Jag har inte ätit frukost
två) lampan ovanför mitt skrivbord har gått sönder och jag orkar inte byta den.

Hittills har jag inte gjort någonting på jobbet. Jag hoppas att jag piggar på mig efter fikat om 40 min, under tiden sitter jag och läser bloggar och ser på julkalendern. Inte riktigt okej men vem ska hindra mig? Man får ha såna här dagar också, jag ger mig själv tillåtelse att vara trött och seg idag.

Igår var en känslomässigt jobbig dag med sjukhusbesök och andra förvirrade tankar.

One too many

Vem bryr sig om mitt huvud då?

Efter och under sjukhus vistelsen så tappade jag minnet. Eller det var väl det precis innan som gjorde att jag tappade minnet men det var då det var som värst. Det var både långtidsminnet och korttidsminnet som är blev påverkat. Jag mindes allt möjligt dåligt och jag kunde mitt i ett samtal glömma vem jag pratade med. Ungefär sex månader av mitt liv är borta, vissa saker börjar komma tillbaka och vissa saker kommer nog vara borta för alltid.

Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt. Jag har svårare och hålla saker i huvudet nu och kan glömma saker om jag inte skriver ner dem eller gör det direkt. Det är frustrerande.

En lek som jag brukar leka med mig själv när jag vill göra mig riktigt förvirrad är om mitt minne är dåligt eller om jag bara inbillar mig. För det finns ju faktiskt två alternativ.

Ett) Mitt minne blev efter våld mot huvudet påverkat och det har fortfarande inte återhämtat sig.
två) Mitt minne blev efter våld mot huvudet delvis påverkat men har nu återhämtat sig, jag inbillar mig dock att mitt minne var bättre än vad det faktiskt var och tycker därför att minnet är sämre. Och eftersom att jag inte riktigt minns sex månader innan allt det här så har jag ju ingen aning om hur bra minne jag hade då.

Idag är jag på undersökning för mina fysiska skador, på benet och armen. Men det sker ingen som helst uppföljning på de skador som möjligen kan ha uppstått i huvudet. Det beror delvis på att jag glömmer att jag glömmer och inte frågar efter det. Eller så är mitt huvud redan skadat gods så dåligt minne gör varken från eller till. Och det gör ju faktiskt inte alls ont att glömma saker lite då och då.

fem fantastiska minuter

Pelle sa alltid, "en dag kommer du känna att det har varit värt det". Ingenting gjorde mig så förbannad. Vad fan visste han? Och att må så dåligt och ha så ont, hur kan det någonsin bli värt det?
Senaste tiden har jag tänkte på det dagligen, när fan blir det värt det? Jag tycker lixom att det är dags nu. Come on! Men känslan har uteblivit. Jag trivs och det gör inte ont varje dag, så kanske är jag bara en otacksam människa som inte kan uppskatta att det är "nästan som förut". 97% frisk, 3 % hopp.

Men i natt, på väg hem från en kväll med goda vänner, då fick jag den känslan. Den varade kanske bara i fem minuter. Men det var fem fantastiska minuter. Och det var fem minuter då jag kände att det var värt det, alla tårar, alla dumma tankar, alla konstiga mediciner och behandlingar, alla dagar jag kräktes och alla dagar då jag gav upp. Det var en underbar känsla att få dansa och skutta hem i natten, något som länge var omöjligt.
Kanske hade Pelle rätt, kanske var det den dagen igår som han pratade om. Det gör mig dock ännu mer förbannad, att han hade rätt. I alla fall, lite lite lite lite.

God morgon från jobbet!

Den här veckan har vi sjuukt lugnt på jobbet. Jag har fått en del gjort men det ser ovisst ut efter nyår eftersom att upphandlingarna går ut på fredag så vi får reda på i mellandagarna om vi vunnit eller inte (om vi har tur). Det hela blir ganska utflippat men samtidigt segt. Sitter och räknare ner minutrarna till rasterna.

Men jag trivs och jag är väldigt nöjd över att jag tog den här chansen. Jag har verkligen ett fantastiskt givande jobb med underbara kollegor.

Och det ser inte ut att bli en vit jul här i alla fall...

Vart är jag?

Jag känner inte igen mig själv. Jag är så trött. Igår var jag hos läkaren och tog prover och allt såg bra ut. Jag pepprar mig själv med det jag tror att kroppen behöver, D- och C-vitamin. Och sömn. Sover mycket och ofta. Tar det lugnt. Att träna är det inte tal om just nu, tyvärr. Försöker dock få lite frisk luft varje dag.

Nu har jag bestämt mig för att jag inte får grubbla mer på tröttheten, uppenbarligen är den ju där den är. jag får alltså inte tänka på varför jag är trött men självklart måste jag ta hänsyn till att den finns där.

Hösten har varit häktisk med mycket flängande, flyttande, nytt jobb och dödsfall och alldeles för lite återhämtning och energisamlande. Det är det jag måste försöka få till nu. Läs böcker som gör mig glad eller ger mig ro. Umgås med människor som ger mig energi inte som tar. Samla tankarna och samla ihop mig själv. Våga släppa allt. Släppa ut allt. Det är dit jag behöver komma.