Snart semester

Om fem dagar åker jag på semester. 22 mars till den 10 april. Om jag längtar!? ja!
mest längtar jag efter mitt resesällskap. Längtar så att hjärtat värker. Det var allt för längesedan vi sågs eller ens pratades vid.

Under semestern så ska jag ha bloggstopp. Det längtar jag också efter (men några inlägg är tidsinställda under semestern). Jag vill avgifta mig från internet. Jag läser för mycket bloggar/tweets som faktiskt inte ger mig något. (Troligen kommer jag säkert klicka in på nätet någon gång under resan och kanske får ni då ett litet livstecken).

Tre dalarna, där vi var för några år sedan

Vi tänkte köra på både skidsemester och solsemester. Vi får se hur det går.

Insnöad invandrare

Jag har en stor fascination för andra världskriget och de brott mot mänskligrättigheter som begicks då. Jag tycker att det är intressant hur något så hemskt kan utföras av så många mot så många. vart kommer det där hatet ifrån? Här var det staten som gjorde dessa brott och jag har därför grundsynen att staten (och statliga företag) alltid ska vara på medborgarnas sida. På den mänskliga sidan.

Jag utvandrade FRÅN Sverige när jag var 9 år. Sedan invandrade jag i Sverige igen när jag var 15 och nu är jag återigen utvandrade från Sverige. Jag är fortfarande svensk medborgare. Och kommer troligen alltid vara det. Och visst är det en fördel i alla situationer att vara vit. För det är ju det jag är. Men ändå skilde jag mig från människorna i mitt nya land.

De flesta betedde sig som om de aldrig sett en så vit människa förut. Och kanske hade de inte gjort det heller. Jag har aldrig blivit utsatt för rasism. Utan har alltid mötts med vänlighet, nyfikenhet och med öppna armar. Så har jag alltid också sett på Sverige. Som att vi är ett land där människor kan få hjälp. Där vi kan hjälpa även de som är papperslösa. Där vi inte tittar på hudfärgen för att bestämma om någon är svensk eller utländsk.
Så vad händer Sverige? vi är ju ett rikt land som kan erbjuda människor en trygghet när de inte har något annat. Istället väljer vi att förfölja och trakassera människor på exakt samma sätt som Hitler gjorde med judarna. För det var väl så det började? Att man gång på gång skulle visa upp papper på vem man var? Tysk eller jude? Svensk eller utländsk?

För oss svenskar kanske detta med att man "när som helst" ska kunna legitimera sig och bevisa sin svenskhet inte låter så farligt. Men vad blir nästa steg? vad händer om man just den dagen inte har med sig plånbok? och hur nervös är inte du när du ska gå igenom passkontrollen under en resa? Trots att du vet att du helt lagligt får åka hur och vart du vill. Så känner sig människor i vårt land, varje dag. Och jag tycker verkligen itne att det är något som vi ska acceptera. I Sverige sitter inte svenskheten i hudfärgen, ögonfärgen eller vad man har på sig. Därför kan vi inte hoppa på folk på stan och be dem bevisa detta.

En ännu bättre artikel i ämnet skriven av Jonas Hassen Khemiri hittar ni här. 

Och har ni tänkt på hur storskillnad det kan vara på vilket ord man använder. I USA är barnen till två invandrande personer "First generation americans". I Sverige benämner vi dem som "andra generationens invandrare".
Vilket är mest välkomnande?

Huvudvärkshelvete

Idag är det min tredje vecka med huvudvärk. Jag börjar bli galen. Det gör ont i käkarna och tjuter i hela huvudet och ögat värker. När jag insåg att det sitter även i ögat ringde jag min läkare. Ögat har jag opererat ett flertal gånger då jag fick en nervskada där efter olyckan. Min läkare tror nu att det är en möjlighet att detta kommit tillbaka. Jag är så less på det här. Orkar inte umgås. Tänka. Leva. Det känns som ett bra och rimligt alternativ att skjuta nig själv.

Imorgon kommer lyckan

Jag sitter här och funderar på förändring. För det är det jag jobbar med. Att hjälpa folk till en förändring. men jag har ingen chans när personen i fråga inte vill förändra sig. Det måste, som jag skrivit om tidigare, finns en drivkraft hos personen i fråga. Och det är väl egentligen inte svårare än så att om du vill förändra dig själv eller den situation du är i så finns det alla möjligheter till att göra det.

Helt ärligt så kan du faktiskt förändra hela världen. På många sätt. Min tanke är att jag börjar med mig själv, precis så som jag gör på jobbet. Där jag hela tiden utmanar mig och provar nya saker för att kunna lära dessa vidare eller det motsatta inte rekommendera den eller den träningsformen eller produkten.

När du väl har bestämt dig för att du vill förändra dig själv eller något annat i din situation, hela världen är ju faktiskt en situation som vi befinner oss i även om den är stor och abstrakt, då är det dags att sätta upp mål.

Huvudvärk

idag firar jag 2.5 vecka med huvudvärk. Om ytterligare 1.5 vecka är jag bokad för behandling av den. Fram till dess orkar jag inte tänka.

För bannad

Det sägs att du kan prata ett språkflytande när du kan uttrycka dina känslor på det språket. De allra flesta kan lära sig ett språk hur bra som helst men när det väl kommer till de stora känslorna så kan de knappt uttrycka de på sitt modersmål. Och för oss som är uppväxta i världens olika hörn så tar vi oss ofta tillbaka till vårt modersmål när vi blir arga eller glada och tänker på det språk vi är mest bekväma med.

De stora känslorna vill jag oftast uttrycka på engelska. Jag har till och med svårt att skriva på svenska just nu för att jag är arg. När jag ska uttrycka stora känslor på svenska, som ÄR mitt modersmål, gör jag det alltid på norrbottniska (vilket är en dialekt jag inte har någon som helst koppling till). "För bannad" är två ord som beskriver mig bra just nu.

Didaktik är verkligen otroligt intressant. Speciellt i kombination med språk.

Från djup till yta

Jag tycker det är så tråkigt när jag märker att jag glider ifrån någon av mina bästa vänner. Det kan handla om vad som helst. Barn. Förhållanden. Flyttar. Även om jag vet att detta inte är någon orsak på riktigt för med de allra bästa så spelar ju förhållande, barn och flyttar ingen roll. Man hittar tid för att fortsätta vara vänner.

men tyvärr så kan jag ha missbedömd förhållandet, jag såg oss som bättre vänner än vad vi var. Kanske spelade de en stor roll i mitt liv under en liten tid och sedan går vi vidare åt varsitt håll.

Igår pratade jag med en sån vän. En bästis. Hen har förändrats mycket senaste halvåret (och det har säkert jag också). Hen har slutat försöka nå mig och är svår att få kontakt med både fysiskt och psykiskt. Hen spelar ett spel att allt är bra och att hen är väldigt lycklig men jag vet att så inte är fallet.
För några veckor sedan tog jag beslutet att jag inte orkar vara bästa vän längre. Jag orkar inte engagera mig i hens liv och ge energi och försöka nå fram för jag stångar bara huvudet mot väggen. Så nu är vi bekanta. Vi är inte ovänner, vi kommer kunna umgås civiliserat men jag kommer inte diskutera något djupare med hen.

Och så här om dagen hördes vi. Och jag kände ingenting. Vi pratade om väder och vind och vardag på det allra ytligaste planet. och det var en lättnad. Nu vet jag vart jag har hen.