2012 - jag-året

2012 är året då jag har haft fokus på mig själv. Detta gjorde jag under 2012 (tror jag):

1. Åkte till USA med Lukas och Isadora.

2. Åkte till Italien och bara var med goda vänner.

3. Köpte ny lägenhet.

4. Lät någon annan flytta och möblera åt mig.

5. Köpte typ hur många böcker som helst.

6. Flyttade från lägenheten och blev sambo med en av mina bästa vänner i en ny stad.

7. Gjorde många nya vänner och bekanta.

8. Gjorde succé på jobbet.

9. Fick besked om min skada. Nu är jag så bra som jag kan bli. Inte så bra som jag vill vara (Pelle) men lite mer träning och med den där envisa djävulen som bor i mig så kanske det går. Jag har inte gett upp hoppet.

10. Lärde mig att lyssna på kroppen. Inte på hjärtat som löper amok mest hela tiden och inte på hjärnan eller samvetet utan på kroppen.

11. Bokade en resa med Jakob. Nu jävlar ska det åkas skidor. Hoppas jag. Annars ska jag bara sitta där och se snygg ut.

12. Sa tack och hej till de människor jag inte vill ha i mitt liv. Lärde mig att hantera de känslor som de medförde åtminstone för det mesta.

13. Funderade över hur jag vill ha livet, det är jag inte klar med men på väg.

14. Fick gratulera goda vänner till deras framgångar. OS-silver, VM-guld, bröllop och barn. Vi har haft ett fint år tillsammans.

This is how much I care...

Alltså det här med twitter, på nyårsafton satt jag tillsammans med min vän K, vi pratade om vad vi stört oss på under året. Han sa folk. Jag sa folk på twitter. Han sa folk på facebook. Jag sa twitter. Det finns så mycket för mig som är oklart med twitter.

Jag kan förstå facebook, att du vill hålla kontakt med människor och dela med dig av bilder till dina nära och kära. Jag förstår också att du använder dig av facebook i marknadsföringssyften, satan vad reklam det är där nu. Och man ska gilla företag och tjänster och få rabatt eller gratis kaffe. Jag är med på allt detta. det finns en poäng. Sedan håller jag inte med om hur vissa människor använder sig av facebook, men det är en annan femma.

Twitter är för mig helt poänglöst. Det är ett sätt att på dålig svenska bansunera ut lite vad som helst. Att uttrycka en åsikt är en sak, och kanske detta som twitter från början skulle användas till. Men nu ska man också skriva vad man åt till middag, eller inte åt till middag, eller att man är magsjuk (varför har man ett behov av att skriva det?)
Jag har tidigare skrivit om facebook-språket och tänkte också reflektera över twitter-språket.

Något jag har lagt märke till är att på twitter börjar många sina meningar med ordet "att". Det går inte. Det är omöjligt att få till en mening som börjar på ordet att, möjligen kan man få till en bisats med den början. ett typiskt tweet kan se ut så här: att äta pizza till frukost.
eehh... va? meningen är ofullständig, vad hen vill säga kommer inte fram och tweetet blir helt meningslöst.

Vissa människor lyckas bra med twitter och att vara fyndiga på 140 tecken, men de allra flesta misslyckas brutalt!
och jag vet faktiskt inte om jag ska fortsätta twittra. Twittra ut blogginlägg kommer jag nog göra, men läsa twitter och skriva tweets det ä får framtiden utvisa.

Here come again

jag tror att alla människor har en person i sitt liv som de är extra svag för. Det kan vara en vän eller en partner.

Den personen kan alltid komma åt dig. Alltid röra dig i det innersta och det är inte alltid en bra sak. Med hej så får personen dig att smälta och fast du vet att personen inte är bra för dig så kan du inte låta bli att ge hen ännu en ny chans.

Jag har så svårt att sluta bry mig. Att sluta vara nyfiken och hoppas att personen har det bra. Och personen kommer alltid åt mig. Får mig alltid att fundera, på ett negativt sätt.
Jag har verkligen inga murar som inte han kan slå sönder. Inga tvivel som inte han kan skapa. Och ändå kan jag inte låta bli att tycka så ofantligt mycket om honom.

igår städade jag köket

Jag fattar inte riktigt hur folk kan blogga dagligen om vad de gör, eller så gör jag för lite intressanta grejer, igår tex lagade jag färsbiffar och sedan städade jag köket.

Därför kommer en lista:

10 saker jag vill göra NU:

1. Åka skidor

2. Promenera i solnedgången i Sorrento

3. Sitta på ett café med en kaffe och läsa en bra bok.

4. Sticka strumpor och bli klar med dem väldigt fort.

5. BADA, vart som helst. Känna vatten runt kroppen!

6. Njuta av julfriden som infinner sig EFTER jul.

7. Träffa alla mina underbara och fina vänner som inte är här.

8. sova

9. hitta en riktigt bra bok och bli helt förälskad i den.

10. känna pirret i magen.

Absolut ingenting blir gjort

Jag känner mig som en riktig jetseter, igår Geneve, idag hem igen. Och jobbet känns jääävligt tungt vilket kan bero på två saker.
ett) Jag har inte ätit frukost
två) lampan ovanför mitt skrivbord har gått sönder och jag orkar inte byta den.

Hittills har jag inte gjort någonting på jobbet. Jag hoppas att jag piggar på mig efter fikat om 40 min, under tiden sitter jag och läser bloggar och ser på julkalendern. Inte riktigt okej men vem ska hindra mig? Man får ha såna här dagar också, jag ger mig själv tillåtelse att vara trött och seg idag.

Igår var en känslomässigt jobbig dag med sjukhusbesök och andra förvirrade tankar.

One too many

Vem bryr sig om mitt huvud då?

Efter och under sjukhus vistelsen så tappade jag minnet. Eller det var väl det precis innan som gjorde att jag tappade minnet men det var då det var som värst. Det var både långtidsminnet och korttidsminnet som är blev påverkat. Jag mindes allt möjligt dåligt och jag kunde mitt i ett samtal glömma vem jag pratade med. Ungefär sex månader av mitt liv är borta, vissa saker börjar komma tillbaka och vissa saker kommer nog vara borta för alltid.

Mitt korttidsminne är fortfarande dåligt. Jag har svårare och hålla saker i huvudet nu och kan glömma saker om jag inte skriver ner dem eller gör det direkt. Det är frustrerande.

En lek som jag brukar leka med mig själv när jag vill göra mig riktigt förvirrad är om mitt minne är dåligt eller om jag bara inbillar mig. För det finns ju faktiskt två alternativ.

Ett) Mitt minne blev efter våld mot huvudet påverkat och det har fortfarande inte återhämtat sig.
två) Mitt minne blev efter våld mot huvudet delvis påverkat men har nu återhämtat sig, jag inbillar mig dock att mitt minne var bättre än vad det faktiskt var och tycker därför att minnet är sämre. Och eftersom att jag inte riktigt minns sex månader innan allt det här så har jag ju ingen aning om hur bra minne jag hade då.

Idag är jag på undersökning för mina fysiska skador, på benet och armen. Men det sker ingen som helst uppföljning på de skador som möjligen kan ha uppstått i huvudet. Det beror delvis på att jag glömmer att jag glömmer och inte frågar efter det. Eller så är mitt huvud redan skadat gods så dåligt minne gör varken från eller till. Och det gör ju faktiskt inte alls ont att glömma saker lite då och då.

fem fantastiska minuter

Pelle sa alltid, "en dag kommer du känna att det har varit värt det". Ingenting gjorde mig så förbannad. Vad fan visste han? Och att må så dåligt och ha så ont, hur kan det någonsin bli värt det?
Senaste tiden har jag tänkte på det dagligen, när fan blir det värt det? Jag tycker lixom att det är dags nu. Come on! Men känslan har uteblivit. Jag trivs och det gör inte ont varje dag, så kanske är jag bara en otacksam människa som inte kan uppskatta att det är "nästan som förut". 97% frisk, 3 % hopp.

Men i natt, på väg hem från en kväll med goda vänner, då fick jag den känslan. Den varade kanske bara i fem minuter. Men det var fem fantastiska minuter. Och det var fem minuter då jag kände att det var värt det, alla tårar, alla dumma tankar, alla konstiga mediciner och behandlingar, alla dagar jag kräktes och alla dagar då jag gav upp. Det var en underbar känsla att få dansa och skutta hem i natten, något som länge var omöjligt.
Kanske hade Pelle rätt, kanske var det den dagen igår som han pratade om. Det gör mig dock ännu mer förbannad, att han hade rätt. I alla fall, lite lite lite lite.