Nytt ljus

Har ni varit i den där situationen att ni ser en person i ett nytt ljus? Det kan vara en bekant som man plötsligt inser är mer intressant än man trodde, en vän som man blir kär i eller, som i mitt fall, en vän som man inser inte är det längre.

Det låter så hemskt men jag har insett att en av mina närmaste, eller fd närmaste vänner, är så puckad. Jag kan inte använda något annat ord än puckad. Hen uttrycker åsikter helt utan grund, i alla ämnen som finns i världen. Ofta är dessa helt felaktiga. Hen ändrar sig ofta och får mig att känna mig som om jag missuppfattar hen, när jag är ganska säker på att hen vänder kappan efter vinden.

Hen saknar helt självinsikt. Då personen just gått igenom ett uppbrott från sin partner så var min tanke att vara ett stöd, men det gick inte då personen inte kan se något utifrån utan tror att universum kretsar kring hen.

Ja, det gör mig ledsen på ett sätt som är svårt att förklara. Jag känner mig lurad (vilket iofs kan bero på att personen tidigare har varit oärlig mot mig) samtidigt som jag är ledsen för att vi inte längre är vänner.

Jag önskar mig ibland det där okomplicerade i barnvänskaper. Antingen var man vänner eller så var man det inte, och det spelade kanske inte så stor roll. Ja tänk vad skönt det var, och tänk var korkad jag var som önskade att jag var stor då.

Sluta snacka börja agera!

Här i London har jag lärt känna ett gäng på fem personer som är från Afrika, ja jag säger Afrika för de är alla från olika länder i nordvästra Afrika. De har under flera år flytt från sina respektive hemländer och på vägen träffat varandra och nu har de fått asyl i Storbritannien.

Det är fyra män och en kvinna (samt hennes dotter på ca 4 år) och orsaken till deras flykt är männens sexuellaläggning. De är alltså homosexuella och för detta är de jagade och förtryckta i sina hemländer, det är tom olagligt för dem att vara homosexuella. Det är en av dessa som jag har en djupare kontakt med och vi har nog blivit ganska bra vänner. De har varit här i 12 månader snart och han pratar redan engelska flytande. Visst blir det fel ibland men jag är otroligt imponerad av hans vilja och hans språkutveckling. Han vill, precis som de andra, inget hellre än att få ett jobb men även här är det svårt som "invandrare" att få jobb. Det är också så att den här mannen pga sjukdom måste byta yrkesinriktning.

Nu har han hittat en vän i Stockholm och har en önskan om att få flytta till Sverige och Stockholm. Tanken är först på prov för 6 månader eller ett år och sedan kanske permanent. Han är mycket olycklig i London även om han gör sitt bästa för att trivas och passa in.

Perfekt tänkte jag och ringde en vän som ska hyra ut sin lägenhet från januari och tre år framåt. Jag förklarade kortfattat ovanstående för henne och sa att hennes lägenhet är perfekt för honom. Pengar är inget problem, han är social, rolig, ordningssam och det finns tom rekommendationer som inte är från mig om hon vill ha det.
Hon lät tveksam. Detta trots att hon pratat om att hyra ut lägenheten från januari i två år. Hon måste först få besked från universitetet hon vill gå på. Ja, ja... hon kanske hade en dålig dag tänkte jag.

Så idag mailade jag henne. Och frågade om min vän kunde få stå först i hennes uthyrningskö och om hennes tanke fortfarande är att hyra ut lägenheten? Han har ju också tre månaders uppsägning och det är ju en del att ordna med en så lång flytt.
Hon svarade att om han ska ha besked nu så kan hon inte ge det utan då bör han söka annat boende. Hon kunde alltså inte ens lova honom att OM hon hyr ut så får han hyra den. Hon kunde inte svara på om hon skulle hyra ut eller inte. Vad tanken är.

Detta är en person som alltid står upp för invandrare. Som säger sig själv vara emot rasism och som fördömer folk som har fördomar.

Nu vet inte jag varför hon inte kan ge honom några garantier för att få hyra lägenheten. Men min känsla säger mig att det är för att han är homosexuell och invandrare och muslim.

Och därför säger jag nu att det är slut pratat och dags för att börja handla. För det är lätt att säga att du accepterar alla och trivs i en förort. Men hyr du ut din lägenhet till en mörkhyad? och det är lätt att säga att du accepterar homosexualitet  men har du någon i ditt umgänge med en annan sexuelläggning än din egen? Gick du i pride paraden? Ställer du dig upp och visar att du är FÖR mångfald eller är det något du bara säger?

Handling väger tyngre än ord. Ska vi bli av med rasism och negativ särbehandling, homofobi och förtryck, då är det ta mig fan dags att sluta snacka och börja agera!

Det är bara katter som har nio liv

Det finns så många dimensioner i livet kanske fler än någonsin i historien. Inte nog med att vi har tidningar som kan visa oss allt som händer i världen, vi kan lätt engagera oss i människa öden på andra sidan jorden. Vi kan tom för en relativt billig peng resa till alla världens hörn och uppleva kulturer och lära känna människor på egen hand. Vi kan med interners hjälp delta i diskussioner med människor vi annars inte hade vetat existerar och kanske tom uttrycka åsikter vi annars inte vågat säga. Vi uttrycker våra känslor helt öppet på Facebook och Twitter, känslor som vi har svårt att uttrycka för våra närmaste öga mot öga.

Vi pratar ofta om världen utanför internet som IRL (in real life) men det finns bara ett liv. Det du gör på internet påverkar i allra högsta grad ditt "riktiga" liv. För visst har vi väl alla träffat någon på sociala medier som vi bara fallit pladask för? Antingen som vän eller partner. Och visst har vi väl alla undrat vad en personer utger sig för att vara när denna gör uttalanden på Facebook? Och jag har i alla fall blivit sårad när hela twitter får veta en sak för mig.

För det finns bara ett liv, men med många dimensioner. Att vara snäll, intim, förälskad och trogen är något man är i alla dimensioner. Varesig du är i Afrika, hemma eller Twitter. Att vara ärlig och ha ett intimt förhållande gäller alla dimensioner, precis som att bry sig om någon. Att visa omsorg och oro det gör man varesig man befinner sig i samma rum eller när ledsna statusar dyker upp på Facebook.

Jag tycker absolut inte att det är rätt att visa känslor för sociala medier istället för sina nära och kära men visst kan det vara skönt att skriva av sig ibland.
Men jag uppmanar er nu att inse att det bara finns ett liv. Det du gör i olika världsdelar, sociala medier och IRL påverkar dig och dina nära. Det finns inga murar emellan. Inget plexiglas som för att "what happens on Facebook stays on Facebook" eller dylikt.

Nej det är en enda röra, typ som en stor skål med guacamole.

Härskartekniker

För er som har hängt med i svängarna så har min kollega L som jag inte gillade nu blivit någon form av tillförordnad avdelningschef och det gör ju inte att jag gillar henne mer då hon håller på med ganska många former av härskarteknik.

Igår gick jag från jobbet lite tidigare och hann inte säga hej då till min kollega/chef och i morse låg det en hel del papper över hela mitt bord. Helt utan instruktioner. Och så har hon gjort hela veckan. Bara slängt över papper på mitt skrivbord och jag vet faktiskt inte vad jag ska göra med sakerna. Så idag slängde jag tillbaka dem.

 

Idag är jag trött. Och jag blev faktiskt ledsen över att dessa papper låg slängda på mitt bord. Inte för att jag inte vill hjälpa till för det gör jag gärna, men för att det är så att vi är kollegor på samma nivå och inte i förhållandet chef och assistent. 

Säng, säng, säng, sova, sova, sova!

Igår natt, alltså natten innan ledig dag så sov jag som en prinsessa. Riktigt hårt och ganska länge. Väldigt länge för att vara mig. Jag kunde helt slappna av i min sömn och vaknade utvilad.

I natt har jag sovit skitdåligt. Jag har drömt saker, hostat, vaknat en gång i kvarten känns det som. Det var för kallt och sedan var det för varmt. Och sen kliade det i kroppen och ja ni fattar va? Jobbet gör mig stressad och orolig. Från dag till dag så vet jag inte riktigt vilken typ av behandling min kollega kommer utsätta mig för. Vad hon kommer säga eller hitta. Jag vet faktiskt knappt vad jag ska göra på jobbet för min kollega har ju ändrat mina arbetsuppgifter ganska mycket senaste tiden (inte till det bättre).

Jag vet att det är så, att jobbet sprider en oro och gör mig till en sämre version av mig själv även när jag inte är på jobbet. Det påverkar min sömn och mitt humör. Min ork och mina intressen blir lidande. Och fast jag vet att det här jobbet bara är för en begränsad tid, jag vet när jag ska sluta och det är faktiskt inte allt för länge dit så påverkar det mig. Och jag känner mig maktlös inför faktumet. Jag vet inte hur jag ska stänga det ute och det gör mig arg och frustrerad på mig själv.

Så nu sitter jag här på jobbet och fryser och bara längtar hem till sängen.

Vart är den där sommaren?

jag ÄLSKAR vintern. Jag älskar snön och det magiska med julen. Jag har bott länge på ställen där man bara har 3-4 timmar dagsljus om dagen under vintern och jag har älskat det. Älskat norrskenen och mörkret. Möjligheten att tända ljus och bädda ner sig med en god bok. Men den här vintern är oändlig. Det blir aldrig riktigt varmt! Och jag blir galen!! På allvar!

Vart är sommaren? Hela min kropp skriker efter värme och sol. Att få slappna av helt och hållet och kanske tom svettas lite. Jag drömmer om att få bada bastu och tro att jag ska dö av värmeslag i öknen. De få dagarna i USA gjorde mig gott. Värmen där. Härligt var det! Och det kändes i kroppen. Det kändes avslappnande. Kom igen! NU är det snart maj. Väldigt snart maj! Tom i Norrland brukar snön vara borta och solen värma i maj.

Idag mår jag bra

Efter tre dagar med extrem trötthet, sovit dåligt, drömt om allt möjligt och funderingar mår jag faktiskt rätt bra idag. Lite ont i halsen och huvudet men psykiskt bra. Eller psykiskt okej.

Jag har orkat ringa två samtal. Fått fruktansvärda nyheter och roliga. På börjat någon form av städning. Hämtat tvätt och nu står det en plåt muffins i ugnen. Inte helt fy skam! Visst inte i någon superform men jag orkar leva lite iaf. Har tom tagit tag i saker som jag skjutit upp jättelänge som att beställa bhar över nätet, varför jag nu skjutit upp det...

Lite bättre helt enkelt.

Kläderna gör humöret

Här sitter jag i mjukisbyxor med hål i rumpan och en missfärgad grönaktig t-shirt. Inte de vackraste av kläder helt enkelt. Jag är hängig och förstärker humöret med hängiga kläder.

Ett bra tips för att ställa om från olika situationer är just det: att byta om. För ett viktigt möte kan en kostym ge dig mer pondus och för att sjunka ner i soffan är ju myskläder det ultimata.

Det samma gäller träning. Att byta om till träningskläder direkt när du vaknar eller kommer hem från jobbet kommer göra att du kommer in i rätt humör för att träna. Även om det kändes motigt innan du bytte om.

Själv mår jag bättre idag om än inte helt hundra. Trots sunkigt myskläder. Men jag ska nog byta om under dagen.

Visst är inläggen roligare med bilder? Tyvärr funkar det inte när jag bloggar från ipaden...

Jag älskar böcker

Jag var fyra år när jag lärde mig läsa. Och då läste jag, som alla som just lärt sig den ädla konsten, allt. Skyltar. Tidningar. Varenda bokstav jag såg.

Mina första böcker som jag blev riktigt kär i är böckerna om Bert och Sune av Sören Olsson och Anders Jacobsson. Jag har läst de böckerna tusentals gånger och de står fortfarande på hedersplatsen i bokhyllan och får mig att skratta lika högt då som nu.
Jag älskar fortfarande att läsa. Och jag läser allt. Både för att koppla av och för att utmana mig. För att rymma från verkligheten och för att gör den bättre.
Ja, läsning är en stor del av mitt liv och jag kan inte tänka mig världen utan böcker.

Just därför gör det ont i mig att vi är relativt få som kan läsa. Analfabeterna är många i världen även om utvecklingen går åt rätt håll och fler och fler får gå i skola så är ju frågan: vad ska de läsa? Böcker är dyrt och kanske inte ens trycks på alla språk i världen.

Blondinbella uppmanar idag, då det är världsbokdagen, att ge bort böcker till sina vänner. Vilket ju är en jättefin idé. Men jag uppmanar er att skänka de pengarna till människor som inte har några böcker och inte kan läsa. Till en organisation som hjälper barn att få gå i skola. Här kan du skänka pengar till SOS-barnbyar. 

Och vill ni läsa en av världens bästa böcker om vikten av böcker rekommenderar jag denna vackra och otroligt sorgliga bok. 

Leap day

Nog för att det inte är skottdagen men jag passar ändå på att skolka från jobbet och det behövdes. Huvudvärk när jag vaknade och i samråd bestämde jag mig för att det inte blir något jobb idag. Visst lite huvudvärk kan jag jobba med OM jobbet är givande och roligt. Nu är det psykiskt jobbigt att gå dit.

Så jag sov fram till tolv. Konstigt jag brukar inte kunna sova så länge. Och nu sitter jag och pillar med min virkning och ser på serier.

Fr.o.m. Idag måste jag skärpa mig. Mindre socker och mer uthållighetsträning är det som står på schemat. Att jobbet är skit ska inte få hela mi att rasa samman.

Jag vill ju bara hjälpa till

Om ni inte redan har märkt det så lever vi i ett samhälle som bygger på två ord som börjar på K. Konkurrens och konsumtion.
Vi konsumerar allt. Slit och släng är det som gäller både när det gäller saker men också när det gäller människor. Tex så är alla på ett företag utbytbara. Så att någon blir utbränd eller går in i väggen det får man helt enkelt leva med, det finns ju massa människor som kan ta över den personens jobb. Det gäller både städaren i botten av tornet och chefen längst upp. Har du ingen lust att jobba ihjäl dig så kan vi byta ut dig mot en som vill det.
Konkurrensen är det jag lider mest av. Jag är en ganska trevlig person som älskar att prata, komma med idéer och utveckla, både mig själv och andra. Och det går inte alls utan att man får hjälp. Att man är flera. Jag skulle älska att få feedback på det arbete jag utför. Både från mina kunder och från mina kollegor. konstruktiv kritik, som det heter. Inte trycka ner och göra människor illa som det ofta ser ut idag.

Vi kan absolut inte vara vänner med våra kollegor. För vi konkurrerar ju med dessa hela tiden. För de flesta är det svårt att samarbeta. Att visa sina kunskaper och kanske tom ge bort dem. "Jag kan hjälpa dig jag är bra på det där". Nej vi håller hårt i våra kunskaper. Det som gör oss unika. Vi säger att vi kan, bättre än någon annan, men vi vågar aldrig visa det för någon. Utan vi trycker ner. Försöker göra oss stora. Eller de andra mindre.
Vi går bakom ryggen på varandra. Baktalar och försöker göra våra kollegor osäkra. Istället för att jobba för att vi ska svetsas samman och stärka våra medarbetare.

Det här med konkurrens och konsumtion är verkligen hemska saker. Som kan göra den snällaste människa till en häxa och gör häxorna till drakar. Och jag då? jag vill bara hjälpa till.

(Tack Pelle för inspiration i detta ämne samt alla råd)

För makten är min och hela härligheten.

Idag är min kollega åter på jobbet. Jag tänkte skriva kontoret men jag vet faktiskt inte var hon är exakt. Hon var på kontoret en liten stund men har sedan sprungit runt och ja... vad vet jag?

Hon bestämde att vi skulle ha någon form av möte, som hon visade mycket lite intresse för och gav mig sedan en arbetsuppgift. För något tag sedan hade det här retat mig till vansinne och jag hade blivit arg och känt mig kränkt av hennes beteende. Men nu tänker jag för mig själv: jag vet saker som inte du vet. Jag vet att jag är attraktiv på arbetsmarknaden i flera länder och att när mitt kontrakt går ut så slutar jag. Det är jag som har makten över mitt liv. Och det är en fantastisk känsla.

Att sitta på kunskap som andra saknar. Att veta mer än sin "moståndare" är det lättaste sättet att bli mäktig.

Så här sitter jag och ler inombords och ger hennes skitgöra. För jag vet att det är jag som står som vinnare första juli.

Väx upp!

Jag har en vän som jag har ansett vara en av mina närmaste som jag idag har glidit isär från. Jag skrev lite kort om saken tidigare men tänkte faktiskt fördjupa mig lite i det här nu.

Jag och den här personen har aldrig bott i samma stad, utan vi har umgåtts intensivt under semestrar och när vi har haft en helg eller några dagar över. Däremellan har vi skrivit långa mail, ringt och smsat varandra. Nu har hen precis blivit förälder. Vilket så klart förändrar hela livet, antar jag, jag har har ju inga barn själv. Jag var beredd på att vår relation skulle förändras och att vi kanske inte skulle kunna höras som förut. men att vi inte skulle höras alls var jag inte beredd på. Att hen inte skulle bry sig om att svara eller ringa upp när jag har försökt få kontakt det var jag inte beredd på. Jag tycker inte heller att det är ett okej beteende. Att inte svara på kanske en tre fyra veckor. Eller rättare sagt, det är inte ett okej beteende mot något som man anser sig vara vän med.

Hur som helst så gick veckorna. Hen startade en blogg som jag har följt sporadiskt och jag är ganska säker på att hen följer min blogg också. Så vi är ju inte helt främmande för varandra även om vi bara visar varandra ytan. Som man gör med någon man är bekant med.

Precis innan jag skulle åka till USA så fick jag ett sms från den här personen. Hen undrade om vi var osams och jag svarade sanningsenligt att vi bara har glidit ifrån varandra. Inte tagit oss tid att höra av oss och därför inte är lika nära vänner som vanligt. Hen skickade då tillbaka att hon var ledsen över en sak som inträffat. Jag förstod inte alls varken situationen eller vad hen menade och skickade således tillbaka ett sms och frågade vad hon menade. Det här var nu tre veckor sedan. Hen har fortfarande inte svarat.

Och nu skulle jag vilja uppmana er alla att vi (så även jag) är runt trettio. Är det inte slut med det här fjantandet nu? först och främst så behöver väl inte sms vara det forum där vi tar konflikter? Inte heller facebook, twitter eller andra medier med en begränsning är lämpliga för konflikt. Ett telefonsamtal eller varför inte träffas öga mot öga är väl ändå att föredra för att nå en LÖSNING?

För min del finns det ingen konflikt i det här. Självklart blir jag ledsen över att någon som jag trodde var min vän inte ens bryr sig om att svara på sms. Men samtidigt har jag lärt mig att jag inte behöver sånna människor i mitt liv. hur ont det än gör att "ta bort dem".

(och nu kanske jag motsäger mig själv med mitt agerande, men i det här fallet finns det inget sätt för mig att få kontakt med den här personen. Och det är ju min blogg som handlar om mina känslor. Därför har jag ändå valt att publicera det här inlägget. Efter många funderingar.)

Dags för semester?

Idag är det min andra dag på jobbet efter semestern och jag har blivit väldigt stärkt i mitt beslut om att det inte är det här som är rätt för mig. Delvis för att jag under arbetsdagen igår inte fick någon som helst överlämning, det fanns inget planerat trots att min kollega ska vara borta till tisdag minst. Hela kontoret befinner sig i kaos och våra nya tillförordnade chefer sköter sig väl inte så jättebra utan använder olika härskartekniker för att hålla personalen i schack.
Jag har med andra ord stärkts i mitt beslut att inte arbeta kvar på det här företaget.

Under semestern så slog det mig som en blixt från klar himmel att man inte ska ha det så som jag har haft det sen i november. Jag har mer eller mindre varit konstant sjuk, jag har bara varit på jobbet i två dagar, egentligen bara en dag och är redan snuvig igen. Och efter jobbet har jag varit helt slut. Jag har inte orkat någonting, precis som på helgerna. Och så vill inte jag leva mitt liv. För mig är inte arbetet hela livet, utan det är det som ligger efter jobbet som är intressant. Eller i alla fall minst lika intressant. Och det vill jag hinna uppleva.

Under semestern var det många tidiga morgnar och sena kvällar och ändå var jag aldrig trött. Inte alls på det sättet som jag kan vara när jag jobbar. Jag höll inte på att dö av trötthet klockan halv sex på kvällen. Jag blev också påmind om att jag är morgonpigg något jag inte har känt mig som på ett halvår.

Sista juni går mitt kontrakt ut här och då ska jag förhoppningsvis ha kommit på vad jag ska göra med mitt arbetsliv. Jag trivs väldigt bra här i London och vill stanna kvar. Jag är inte ett dugg orolig. Jag kan tänka mig både att arbeta och att plugga och är mycket kompetent så jag är inte alls orolig för hurvida jag ska hitta något eller inte.

Efter två dagar, en heldag och en timme av dag två, så sitter jag nu och drömmer och längtar efter semester. Och det är inte ett bra tecken.

Hur ska det här gå nu då?

Nu är jag hemma igen och imorgon är det dags för vardagen att återkomma med jobb. När jag tänker på jobbet så får jag "ont i magen". Under semesterns gång så har jag insett att jobbet som jag älskar kanske inte är så bra för mig. Missförstå mig inte nu. Arbetsuppgifterna är en dröm. Jag älskar det jag får göra på jobbet. Hitta på nya kreativa sätt att hjälpa människor att komma dit de vill. Men det finns två problem. Ett är att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. Inte av mina kunder utan av företaget. Av mina kollegor och överordnader. De är också mitt andra problem. Mina kollegor och kanske framför allt en. Som gör att det blir tråkigt. Det är väldigt mycket skitsnack. Så nu ska jag se över hur framtiden ska se ut. För som tur är så skapar ju jag den. Helt själv!

Jag har väntat så länge på just den här dan

Idag ska jag åka slalom. Första gången jag åkte slalom var jag två år gammal. Jag vet inte om det kallas att åka slalom men första gången jag stod på ett par skidor. Nu är det fyra år sedan jag åkte. Jag har varit hindrad fysiskt och nu är jag hindrad psykiskt. Satan vad nervös jag är. På allvar. Ont i magen nervös. Tänk om jag ramlar? tänk om jag slår upp skadan igen? tänk om....
Jag kanske har glömt hur man gör?

Men med hjälp av förädlaren av mina tankar så ska jag göra det idag. Jag ska åka liften upp och sedan ska jag åka ner. Jag längtar efter adrenalinkicken av att åka offpist. Och afterski-ölen. Ja det finns ingenting jag inte älskar med skidåkning. Och allra mest älskar jag mitt sällskap.

Döende

En av mina mest positiva vänner brukar säga, som svar på att jag tror att jag ska dö, att för varje andetag kommer du närmare ditt sista. Och ja, det är ju sant men igår trodde jag faktiskt på allvar att jag skulle avlida.

Jag fick en massagebehandling i onsdags, inget fjös (norrländskt ord?) utan en riktig jävla djupkörare och jag grät typ hela behandlingen. Satan vad ont det gjorde. Nu är jag återställd men jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde igår. Av en massage då alltså. jag hade ont i hela kroppen. Mådde illa. Frossa. Som en riktigt influensa. Och mitt i allt detta ska jag städa och packa. packa för en helg i Danmark, en vecka på skidor och en vecka på stranden. det var en utmaning ska jag säga. men nu är det gjort och efter en natts sömn, om än för lite, så är jag på benen igen. Bara lite huvudvärk kvar. Väskan är packad och klockan tre går flyget. 

flyg i all ära men efter flyget får jag åka tåg. Åh det längtar jag till. Min plan är att sova hela resan. Så jag orkar med helgen.
Jag ska läsa om en av mina favoritböcker och drömma om den jag har lite extra kär.

Snart semester

Om fem dagar åker jag på semester. 22 mars till den 10 april. Om jag längtar!? ja!
mest längtar jag efter mitt resesällskap. Längtar så att hjärtat värker. Det var allt för längesedan vi sågs eller ens pratades vid.

Under semestern så ska jag ha bloggstopp. Det längtar jag också efter (men några inlägg är tidsinställda under semestern). Jag vill avgifta mig från internet. Jag läser för mycket bloggar/tweets som faktiskt inte ger mig något. (Troligen kommer jag säkert klicka in på nätet någon gång under resan och kanske får ni då ett litet livstecken).

Tre dalarna, där vi var för några år sedan

Vi tänkte köra på både skidsemester och solsemester. Vi får se hur det går.

Insnöad invandrare

Jag har en stor fascination för andra världskriget och de brott mot mänskligrättigheter som begicks då. Jag tycker att det är intressant hur något så hemskt kan utföras av så många mot så många. vart kommer det där hatet ifrån? Här var det staten som gjorde dessa brott och jag har därför grundsynen att staten (och statliga företag) alltid ska vara på medborgarnas sida. På den mänskliga sidan.

Jag utvandrade FRÅN Sverige när jag var 9 år. Sedan invandrade jag i Sverige igen när jag var 15 och nu är jag återigen utvandrade från Sverige. Jag är fortfarande svensk medborgare. Och kommer troligen alltid vara det. Och visst är det en fördel i alla situationer att vara vit. För det är ju det jag är. Men ändå skilde jag mig från människorna i mitt nya land.

De flesta betedde sig som om de aldrig sett en så vit människa förut. Och kanske hade de inte gjort det heller. Jag har aldrig blivit utsatt för rasism. Utan har alltid mötts med vänlighet, nyfikenhet och med öppna armar. Så har jag alltid också sett på Sverige. Som att vi är ett land där människor kan få hjälp. Där vi kan hjälpa även de som är papperslösa. Där vi inte tittar på hudfärgen för att bestämma om någon är svensk eller utländsk.
Så vad händer Sverige? vi är ju ett rikt land som kan erbjuda människor en trygghet när de inte har något annat. Istället väljer vi att förfölja och trakassera människor på exakt samma sätt som Hitler gjorde med judarna. För det var väl så det började? Att man gång på gång skulle visa upp papper på vem man var? Tysk eller jude? Svensk eller utländsk?

För oss svenskar kanske detta med att man "när som helst" ska kunna legitimera sig och bevisa sin svenskhet inte låter så farligt. Men vad blir nästa steg? vad händer om man just den dagen inte har med sig plånbok? och hur nervös är inte du när du ska gå igenom passkontrollen under en resa? Trots att du vet att du helt lagligt får åka hur och vart du vill. Så känner sig människor i vårt land, varje dag. Och jag tycker verkligen itne att det är något som vi ska acceptera. I Sverige sitter inte svenskheten i hudfärgen, ögonfärgen eller vad man har på sig. Därför kan vi inte hoppa på folk på stan och be dem bevisa detta.

En ännu bättre artikel i ämnet skriven av Jonas Hassen Khemiri hittar ni här. 

Och har ni tänkt på hur storskillnad det kan vara på vilket ord man använder. I USA är barnen till två invandrande personer "First generation americans". I Sverige benämner vi dem som "andra generationens invandrare".
Vilket är mest välkomnande?

Huvudvärkshelvete

Idag är det min tredje vecka med huvudvärk. Jag börjar bli galen. Det gör ont i käkarna och tjuter i hela huvudet och ögat värker. När jag insåg att det sitter även i ögat ringde jag min läkare. Ögat har jag opererat ett flertal gånger då jag fick en nervskada där efter olyckan. Min läkare tror nu att det är en möjlighet att detta kommit tillbaka. Jag är så less på det här. Orkar inte umgås. Tänka. Leva. Det känns som ett bra och rimligt alternativ att skjuta nig själv.